Himlen till munnen tången till hjärtat, Gabriel Itkes-Sznap, Bonniers

För sex år sedan utkom Gabriel Itkes-Sznaps Tolvfingertal, en av senare års mest egenartade svenska diktsamlingar. Det är en underdrift att hävda att Himlen till munnen tången till hjärtat är efterlängtad när den nu utkommer. Här fortsätter han utforska judisk identitet och familjerelationer med ett särpräglat renodlat språk, som närmar sig det torftiga.

 

Det handlar, i korthet, om: flugor, himlen, solen, kometer, träd, döden, snö, barn, förhud, resor, moln, terrorism, apokalyps … Omslaget är anfrätt av flugorna, som återkommer i dikt efter dikt, liksom de flesta av de ämnen jag räknade upp. Till exempel kometen som utplånade dinosaurierna, med en sprängkraft av sju miljarder Hiroshima-bomber. Kometer lattjar man inte med.

 

Boken består av fjorton relativt korta dikter utspridda på en handfull sidor, med korta rader mestadels: ”tungan ut / ut genom / munnen / läpparna / ut, ut mot / hakspetsen / ansiktet / nej det är talet / som korsas / genom tungan / som vandrar / mot sig själv / som säger / mig kan ingenting ta”. Det är dikter som hela tiden kretsar kring vad som kan sägas och vad som ska förtigas.

 

I dikterna finns ofta ett barn, en son, där en omskärelse kan korsställas med ett snöfall. I det våld som utövas i dikterna finns det också något som ger ledtrådar till den kryptiska titeln:

 

                      vad är skillnaden

                      mellan hyveln man har

                      till munnen

                      och tången man

                      har till hjärtat

 

Ja, här sker saker, men förklaringarna lämnas hängande. Eller som när en av dikterna anknyter till Abul Bajandar från Bangladesh med den ovanliga diagnosen epidermodysplasia verruciformis, alltså ”treeman syndrome”, alltså att trädgrenar växer fram från patientens händer, fötter och ben. Vad vill en sådan dikt säga? Kanske att vår beredskap för det oväntade behöver skärpas, att vi inte ska bli så överraskade när det växer träd ut ur våra kroppar. Inte enbart som metafor, verkar Itkes-Sznap mena, utan mer som att vi kan låta det verkliga samspela med det inbillade, där björken ges hår samtidigt som människan får grenar – varför inte?

 

Han gör tvära kopplingar. Det är många referenser till händer och fingrar. Utgångspunkten är ofta konkreta ställen, platser, mark, men sedan rör vi oss mot mer diffus och abstrakt terräng. De stora frågorna består: döden är dikternas ofrånkomliga slutpunkt, inte minst när apokalypsen anmäler sin ankomst i några av dikterna. Som moteld anlägger Itkes-Sznap en respekt för det levande, både träden och dess invånare fåglarna, mest uttryckligt i en dikt om en sångkråka i en eukalyptus: ”den uppfinner / ett sätt / att stå ut med trädens / lyckligt stirriga / tröghet”.

 

Så skriver Itkes-Sznap en ny slags naturdikt, åt det mer skymningstäta slaget, där språket är mjukare men inte mindre mörkt än i debuten. Det är en dikt som inte låter sig definieras eller placeras i ett tryggt fack, stämplat ”eko-poesi”. Det är dikter som uppmanar oss att ta till vara det vi har framför oss innan det försvinner, och nog kan det sägas att det är ett angeläget budskap att ta del av efter det makalöst dystra 2020.