Återliv, Kjell Espmark, Norstedts

Kjell Espmark är 90 fyllda, men imponerande uthållig. De senaste tio årens elva böcker är de mest produktiva sedan han debuterade för åtta decennier sedan (1956), och förra året gav han ut tre böcker. Det är sant att han är enträgen, men han fortsätter vara relevant och bra i sitt växlande mellan romaner, essäer och poesi.

 

Återliv heter hans nya diktsamling på tjugo jämnstarka dikter, och den är drygt 270 sidor lång. Då samlar den också de tidigare utgivna Skapelsen och Kvällens frihet, och bildar en slags skapelsetrilogi, ungefär som fjolårets En sky av vittnen ju också samlade de tidigare utgivna Vintergata och Den inre rymden. Där handlade det om rolldiktning, och på sätt och vis gör det väl det även i de här tre böckerna.

 

För Kjell Espmarks jag är i rimbaudsk mening alltid ”någon annan”, och när han säger ”jag” betyder det att han ikläder sig en historisk figur. Påfallande ofta är det kvinnor som ges röst i hans senare dikter. I de tidigare samlingarna som ingår här bland andra Emily Dickinson och Edith Södergran. I Återliv återskapar Espmark kvinnliga öden som blivit legendariska i efterhand, såsom 1600-talets Sor Juana de la Cruz och 1400-talets Laura Creta.

 

Just Laura Creta (1469-1499, upplyser de knapphändiga sakupplysningarna) kan vi dröja vid, då hon dels är något mindre omtalad, och att Espmarks dikt om – eller av – henne hör till samlingens höjdpunkter. Det blir en dikt om fångenskap i både bildlig och bokstavlig mening:

 

                      Kändes som förskott på framtiden

                      när jag krävde ett ostört rum för att skriva,

                      skriva till kvinnor som tvekats att födas.

                      Vi skulle bli bildade nog att inta

                      karlarnas nersuttna stolar i rådet.

 

Det versalt inledda Intet är en eftertraktad trop, som Espmark gör sitt bästa med. Ur historiens viskningar och mummel urskiljer han ett distinkt tonfall. Detta tonfall är polyfont, men också sammanhållet, vilket ger en märklig effekt av att lyssna till något egenartat samtidigt som det är helt gemensamt. Att kalla det tidlöst är kanske klyschigt, men det är som att Espmark bestämt sig för att strunta i att vara tidsbunden, och det blir också befriande att så att säga lämna samtiden och fördjupa sig i historiska skeenden.

 

I de koncentrerade utsnitten från historien finns ändå rader som lyckas förmedla kontakten med det som varit, och samtidigt behålla en politisk udd riktad mot vad som pågår just nu i samhället. I en dikt om en häxa som bränns i Polen i början av 1800-talet är det i alla fall inte svårt att hitta kopplingar till nutidens beteenden:

 

                      Hennes aska svävade bort genom åren

                      och det blev åter lätt att andas.

                      Som om röken tagit med sig

                      församlingens inre mörker.

 

Att tala om vishet är också utslitet, och blir lätt en efterhandskonstruktion när man skriver om en snart 91-årig poet. Att kalla det för mognad likaså, eller att det är tålmodigt. Men den erfarenhet som finns investerad i dikterna har en specifik tyngd. Det handlar också om språkets förrädiska kvaliteter, eller dess makt att förråda. Som bekant leder ju alla goda intentioner enbart till fördärvet. Balansen uppnås i de här dikterna genom att undvika det överlastade: dikterna är korta, men betydelsedigra. Till de mer gripande dikterna hör ”Du blir aldrig kvitt mig” med sin beska insikt om självmordet: ”Först när man vågat ta avsked / har man mod att vara kvar.”

 

Espmarks dikt är encyklopedisk med ovanliga anspråk. Det är berättande dikter, redovisande, men de nonchalerar sammanhang, och tar saker för givna. Hans lärdom och bildning är av snävare slag, mer inriktad på naturalistisk närgångenhet och våldsamma detaljer. Detta våld plockas också fram i en dikt om (det vill säga: av) Yeats, som även den hör till höjdpunkterna. Inte enbart för att han citerar några av poetens starka rader, men för att temperamenten som möts – Yeats hetsiga harm och Espmarks verserat retsamma – bildar en sällsamt förtjusande anrättning.  

 

Till det sällsamma och unika med Espmark hör också att han har yngre läsare: jag inbillar mig att hans dikter därmed har potential att överleva. Det betyder att han skriver en dikt som lever, som beter sig, och som andas. Om det sedan beror på de karaktärer han utgår ifrån eller om det är hans egen röst är oväsentligt – det är helt enkelt livs levande poesi, som handlar om det levande: ”Här finns det färdiga / just i det fullbordade.” Med de orden blir Esmparks skapelse kanske inte fullbordat, men skapelsetrilogin är det åtminstone.