Nobelpriset idag och i morgon

I lördagens JP intervjuades HV71:s målvakt Hugo Alnefelt, som i en månads tid ska isolera sig under det JVM i ishockey som stundar. Spelarna får inte umgås mellan matcher och träningar. För att förströ sig tar han med sig ett playstation, trots att han i intervjun säger att han inte ens gillar tv-spel.

 

Tanken att det finns böcker att läsa har kanske inte föresvävat honom? Minns när fotbollsspelaren Tomas Brolin hösten 1994 fick en svår skada, och tipsades av en reporter att läsa böcker under konvalescensen. ”Så sjuk blir jag aldrig”, svarade Brolin med famös arrogans.

 

Foto: Katherine Wolkoff

Det är lätt att hysa undergångsstämningar kring litteraturen och läsandet. Trots att trängseln på Bokmässan i Göteborg upplevs som konstant har besökarna blivit färre. De senaste åren har det legat på kring 85 000 besökare, medan det i början av 2000-talet var en bra bit över 100 000. När jag flyttade till Jönköping 1998 fanns fyra centralt belägna antikvariat, medan det enda som finns kvar varit stängt nästan hela detta år.

 

Historier om mäklare som tipsar hussäljare att ersätta böckerna i bokhyllan med prydnadssaker har cirkulerat länge nog för att ha blivit en kliché. Paradoxalt nog är samma mäklare stamkunder hos antikvariat där de köper böcker som metervara, fast det då så klart gäller vackert inbundna gamla böcker där det är ointressant vilket författarnamn som står på bokryggen. Men böcker är verkligen inga prydnadssaker.

 

Böcker ska vara, med Kafkas ord, isyxor som hugger upp det frusna havet inom oss. Att läsa årets Nobelpristagare Louise Glück är en sådan omvälvande upplevelse, och jag är tacksam att Svenska Akademien valde en pristagare med potential att ge oss en sådan skjuts mot en erfarenhet som berikar och återförtrollar världen. Men för hur många? Att något betyder mycket för en minoritet är inte mycket värt om alternativet är att betyda mycket för en majoritet.    

 

Att Nobelpriset fortfarande fyller en funktion betvivlar jag inte, men för hur länge till? När Måns Wadensjö i en krönika i Svenska Dagbladet 19 november proklamerade den seriösa litteraturens död vill jag instinktivt protestera. Men det är svårt att bortse från alla indikationer på att läsning är något bortprioriterat hos det större flertalet.

 

Tidigare kunde det Wadensjö kallar den ambitiösa litteraturen vara en del i samhällsdiskussionen, något som kunde påverka politiska beslut men också vara en viktig angelägenhet för en stor läsekrets. I dag? Tyvärr pekar det mesta på att boken mer och mer blivit en utrotningshotad hobby. Innan Corona åkte jag ofta tåg, men bland mina vuxna medresenärer var det nog fler som spelade candy crush på sina mobiler än läste böcker.

 

För inte bara idrottare behöver läsa. Även yrkesgrupper som tidigare varit storläsare föredrar uppenbarligen numera infantila spel och mediokra tv-serier. Efter några tafatta försök att se några av de populära serierna som mina lärarkolleger tjatar om känner jag bara frustration inför ett ineffektivt berättande och objudna blinkningar till publiken, som ständigt underskattas. Aldrig någonsin möter jag något som är i närheten att ge mig samma hänryckande upplevelse som i exempelvis Sara Stridsbergs personporträtt:

 

”Alla gråter utom jag, men det är någonting som har stelnat inom mig. Det är inte bara tårarna, det är någonting annat också. En besvikelse så djup, så genomgripande, det är blodets fryspunkt, det är kärlekens yttersta Antarktis.”

 

Den här inlevelsen med huvudpersonens öde kan inte gestaltas i en tv-serie, hur bra skådespelerskan än är som ska agera som den mördade kvinnan i Stridsbergs roman Kärlekens Antarktis. För det går inte att visa ett kärlekens Antarktis i bild utan att det blir övertydligt.

 

Därför kan jag bara instämma med twittraren ”Ulf Morris” som i en diskussionstråd kring tv-serier skrev: ”Fler borde inse att utbudet på Netflix och HBO är som en mataffär i forna Sovjet, jämfört med ett random kommunalt bibliotek i Sverige.”

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 10/12 2020)