Vagant 1 2020

Tidigare utkom Vagant med fyra nummer per år, något som blivit allt svårare att upprätthålla. För att kompensera har man nödgats satsa på dubbelnummer. Nu detta dystra Corona-år utkommer första numret så sent i november, och utöver reflektioner kring pandemin handlar det till stor del om samhället och dess välfärdsfrågor.

 

Så handlar numrets dossier om klassfrågor utifrån trygghetsaspekter. Ett försök utifrån olika personer att klarlägga socialdemokratins kris och partiets eventuella framtid så som det politiska landskapet ser ut just nu. En text om Yahya Hassan, skriven strax innan självmordet i april, och som legat på is fram tills nu (den publicerades på tidskriftens hemsida), och därför ger den ett så oerhört mycket sorgligare intryck nu. En recension av Asta Olivia Nordenhofs Penge på lommen, första delen i en planerad septologi om branden på Scandinavian Star 1990. Danska Nordenhof fick PO Enquists pris i september i år, och borde förstås ha genererat fler recensioner i Sverige än min på bernur.  

 

Norska kritikern Henning Hagerup skriver en privat text om hur ansträngd frilanstillvaron blir när man drabbas av sjukdom, när sociala skyddsnät saknas. Så ser verkligheten ut i ett konkurrensstyrt samhälle som helt har sålt sin själ, där endast våra prestationer räknas och där vi bara duger om vi är kapabla att bidra. Försörjningsfrågan är i centrum, utifrån mindre väntade perspektiv.

 

Som brukligt skriver Carl-Michael Edenborg en uppiggande och initierad krönika, den här gången om William S. Burroughs och dennes minst sagt knepiga drogmissbruk och hur det påverkade hans skapande. Susanne Christensen skriver om pandemins effekter på konsertlivet, och att det man kan sakna allra mest nu är trängseln och att säga ”förlåt” för att man råkat knuffa till någon. Att det nya normala inträtt, att vi måste lära oss leva med avstånd mellan människor, och att vi kanske aldrig mer får säga ”förlåt” för att vi befunnit oss innanför en främlings sfär.

 

Det är som vanligt: mer högt än lågt, med utblickar mot debatter som sträcker sig längre än den Go West-besatthet som dikterar hur våra dagstidningar fungerar. Alltså: den som vill bli insatt i annat än amerikansk inrikespolitik kan följa Vagants punktmarkering av främst det som står på den europeiska agendan, som ju ärligt talat är oss mer närstående.