Olyckliga i paradiset. Varför mår vi dåligt när allt är så bra?, Christian Rück, Natur & Kultur

Psykisk ohälsa är ett kontroversiellt ämne. Det är svårt att hålla två tankar i huvudet samtidigt: för visst kan man ifrågasätta rimligheten i att så många mår så dåligt samtidigt som man förstår att upplevelsen av att må dåligt är äkta.

Psykiatriprofessorn Christian Rück lyckas verkligen balansera dessa poler i sin bok Olyckliga i paradiset. Varför mår vi dåligt när allt är så bra? Den samspelar med Roland Paulsens studie Tänk om, som också utredde sambandet – för att inte säga paradoxen – mellan ökad stress, psykisk ohälsa och ett allt mer bekymmersfritt liv. Bekymmersfritt i både relativa och reella termer.

 

Rücks bok är tillkommen strax innan pandemin slog till, och han nämner den helt kort i efterordet. Det kan vara en bra utgångspunkt. Corona-året, som det här kommer att kallas i historieböckerna, är påfrestande. Men med perspektiv borde de flesta vara överens om att det är ett billigt pris att betala att ersätta fotbollsmatcher och flygresor med anhörigas överlevnad.

 

Åtskilligt i Rücks bok är förbluffande, även om det inte direkt är nyheter. Som att drygt en miljon svenskar äter antidepressiv medicin. Hälften av sjukskrivningarna kopplas till en psykiatrisk diagnos. Här behöver man inte vara ett snille för att upptäcka att något har hänt under 2000-talet, eller kanske främst de senaste tio åren. Ta bara det här: 1980 var självmord nästan dubbelt så vanligt som det är nu. Däremot tror jag att dubbelt så många pratar om självmord i dag.

 

Det vore lätt att raljera, men vi behöver fundera på varför de inte mådde sämre förr, om man går tillbaka några generationer. När de arbetade nästan alla dygnets vakna timmar. När ens barn löpte större risk att dö i förtid, så att nästan alla familjer hade en saknad stol vid middagsbordet. Enligt Rück har stress utifrån ersatts av stress inifrån. Han visar också att det enbart är i Sverige utmattningssyndrom är en diagnos, och att den accepterats alldeles för godtyckligt. Det har, med Karin Johannissons ord, blivit en kultursjukdom, beroende av tidsandan.

 

Visst är diagnoser bra, i synnerhet för individen, som hamnar i ett sammanhang, och nog kan det underlätta ångest att få veta att ens mående ingår i en kontext, eller reifikation som det ibland heter. Ibland kan man ändå undra om de ändå i främsta hand gynnar läkemedelsbranschen. Rück kan också vederlägga den vitt spridda uppfattningen att stress orsakar permanenta hjärnskador. Han visar också att det vi tror är farligt internaliseras och blir farligt i våra tankar. Med Franklin D. Roosevelts kloka ord från 1933: ”The only thing we have to fear is … fear itself”. Man kan inte heller leva stressfritt, även om många för tillfället verkar tro det.

 

Diagnoser är väl bra tills de blir en identitet, ett definitivt utlåtande som inte bara förklarar utan också ursäktar ens beteende. Ångesten är det som ligger utanför språket. Rück intervjuar Isabelle Ståhl, som berättar om hur känsligheten blir en del av problemet. Nog är det så: somliga av oss bara är så känsliga att mycket i vardagen blir skitjobbigt. Samtidigt är ju många av ens brister också en tillgång: som lärare kan jag till exempel ha stor nytta av min känslighet när jag läser av stämningen i ett klassrum för att kunna föra en lektion vidare.

 

Att diagnoser är en lukrativ bransch inte bara för läkemedelsföretagen visas om inte annat av att influencers som berättar om sin psykiska ohälsa ökar sin ekonomiska omsättning. Kort sagt: det är bra business som genererar fler och mer lojala följare.  

 

I sin närliggande bok gick Roland Paulsen hårt åt psykoanalysens pionjärer, för den skada de åstadkom på åtskilliga oskyldiga. Rücks måltavla blir Bruno Bettelheim, som stigmatiserade många föräldrar till barn med autism, och gav dem skulden för diagnosen utifrån negligerat eller rentav ont föräldraskap.

 

Rücks bok är av det effektiva och rappa slaget, en ganska kort genomgång. Nog finns det ganska mycket att ta med sig från den. Inte enbart de sju väldigt matnyttiga och handfasta råden som avslutar: är du sjuk, sök hjälp; sluta prata psykiatriska; se inte lidande som oacceptabelt; stressa, lagom; följ inte dina drömmar; du är inte perfekt precis som du är; eller ändra inget. Som synes: att tänka tvärtom är ofta en bra början.  

 

Själv begick jag misstaget att på skolan anordna en bokcirkel om Paulsens bok. Bara jag och en lärare till anslöt. Alla andra lärare hade bortförklaringar som i sin fantasirikedom överträffade elevernas ansträngningar. Vore jag obotligt naiv skulle jag försöka ha bokcirkel om Rücks bok, men det finns gränser innan cynismen äter upp mig.