Violent Bent Backwards Over the Grass, Lana Del Rey, Simon & Schuster

Om 40 år kommer Lana Del Rey att få Nobelpriset i litteratur. Ingen annan popartist har en lika stark utvecklingskurva. Hon började på toppen med sina första två singlar ”Video Games” och ”Born to Die”, och har bara fortsätt klättra uppåt, allt högre över all konkurrens. Förhoppningsvis ger hennes pris upphov till en lika infekterad debatt som när Bob Dylan fick det för fyra år sedan. Då skulle en tillfällig ständig sekreterare behöva förklara sig inför en förstummad press, med argument om amerikansk sångtradition och förmågan att rimma, samt att Del Rey knyter an till poeter i litteraturhistorien, såsom Walt Whitman, Sylvia Plath, T.S. Eliot ...

 

Dessutom lär hon, likt Dylan, vid det laget ha gett ut ett knippe böcker vid sidan av sina sångtexter, som hittills samlats på fem fenomenala album. Den första att ges ut är diktsamlingen Violent Bent Backwards Over the Grass. Den är som väntat spröd och obesvärad, en poesi som befinner sig på sin egen plats. Boksidorna är maskinskrivna, ibland med införda korrigeringar – något som adderar till det spontana nästan vårdslösa intrycket, men det rör sig ju om en poesi som inte verkar veta hur den ska bete sig när den nu samlas som bok.

 

Det maskinskrivna ger också associationer till Jim Morrison, som blir en uttalad referens inte bara i en av dikterna utan också sedan tidigare i sångerna (redan på Paradise-versionen på första skivan Born to Die i låten ”Gods & Monsters”). Lyckligtvis skriver Del Rey bättre poesi än Morrison. Hon skriver också bättre poesi än Patti Smith, med ett mer hälsosamt förhållande till konstnärsmyten. Till skillnad från dessa amerikanska föregångare är hennes poesi inte lika pumpad av konstnärsmyten, även om Del Rey flirtar med bilden av sig själv (”i’m good on the stage as you know, you may have heard of me”, som hon skriver i en av de bästa dikterna, ”La Who am I to Love You”). Det är en blyg form av narcissism som hon utövar, en narcissism som dryper av subtilt självförakt.

 

Med sin bok försöker hon nog säga att vi alla är poeter, att vi alla kan vara poeter. Om även hon, artisten med världens ljus på sig, vågar blotta sig och exponera sina svagheter – något sångtexterna i hög grad har fokuserat på – då bidrar hon till ett bättre samtalsklimat kring psykisk ohälsa. Det behöver inte vara briljant poesi som får läsare att upptäcka nya saker: ”stay on your path Sylvia Plath” är kanske en pinsamhet som en mer rutinerad poet hade undvikit. Men poängen går fram, precis som när majoriteten av alla postpunk-band  under 80-talet refererade till litteratur, speciellt kanske när mindre självklara val premierades, som Morrissey med sitt tjat om Elizabeth Smart och Shelagh Delaney, och Nick Caves om Flannery O’Connor.  

 

Som en del av estetetiken finns Del Reys egna foton, som frambesvärjer ödslighet både hos platser och hos människor. Antingen skildrar de tomma, övergivna platser eller människor i olika stadier av läsning. Bilderna förstärker den spöklika atmosfärerna hos dikterna. Det är både korniga färgbilder som getts tidlös patina och svartvita nostalgiska foton från ett obestämt då, cirka 1940- eller 1950-tal. Lite som en udda mix av Edward Hopper och Norman Rockwell, alltså en idyll som bär på sin egen undergång. Hennes idealiserande är också medveten om det monstruösa.

 

Så fungerar ju också dikterna i hög utsträckning, och bildar en förlängd arm från sångtexterna. Det ansågs revolutionerande när hon på sin förra skiva ”Lust for Life” började sjunga om världspolitik, efter en rad skivor med texter om privat dekadens, droger och såriga relationer. Faktiskt finns genom hela karriären en upptagenhet, för att inte säga besatthet, av ett USA som huserar mittemellan myt och verklighet, ett sagoland som låter verkligheten sippra in. Och här fortsätter hon skriva politiskt, om än lite väl vagt valhänt när hon berör de många skogsbränderna och ”hurricanes and rising sea levels”. Hon skriver helst om Los Angeles, som en plats man bara kan hatälska. Det blir en sorgsen och uppgiven text, som förtvivlat försöker nå kontakt med något som bara kan lämna henne. Hon skriver om vår nutid som något som inte förmår skänka någon transcendens, utan bara smärtlindring genom falska förhoppningar.

 

Helt uppfylld av USA, eller Amerika, var förstås också hennes andra stora förebild, utöver Plath – alltså Walt Whitman. Kanske Del Reys poesi behöver läsas jämsides med honom för att bli begriplig. Att även hon skildrar en allmän amerikansk identitet, förlorad i de senaste årens politiska vilsenhet. Hon skriver om ett landskap där det som befriar dig också är det som tynger dig. Hennes vältrande i det förflutna fungerar, därför att hon är så ärlig i sitt sökande efter en tidsepok där hon inte inbillar sig att allt glittrade mindre neurotiskt. Att hon lyckas göra sin nostalgi så levande är den största bedriften, i sitt sökande efter förlorade paradis. Hennes glamour är alltid solkad, lusten alltid svärtad med olust. ”Live your life like / no one’s listening” lyder en av många deppiga summeringar.

 

Men det är i ärlighetens namn en ojämn bok. Ibland rör hon sig mer än lovligt nära livsstilscoachers peppande floskler. Bättre fungerar det när hon visar otyglat mod och uppriktig ödmjukhet inför tillvaron. Därför skriver hon en poesi som inte ber om ursäkt för sig eller blir ansträngt pretentiös. Hon skriver också en poesi som är helt desillusionerad utan att bli cynisk eller bitter. Därför kan det ibland också bli farligt nära en hippie-estetik, men i så fall ger hon uttryck för att vara en stenad hippie – på ytan helt lost, men det inre ständigt vaksamt och redo att slå världen med häpnad. Hon är en drömmare – som bara förmedlar sina mardrömmar.

 

Många av dikterna är monologer formmässigt, och bildar olika narrativ, olika förhållningssätt till en värld som alltid skildras i ett slags dis. Om det är ett bildligt eller bokstavligt dis är ointressant: det är ett filter över hela tillvaron. När dikterna är som starkast finns det en öppning mot världen, försök att interagera med den, hur svårt det än är (världen är ju som bekant oftast bara dum eller medioker). Då kan Del Rey även citera stapelvaror från Robert Frost och ändå låta som en genuint originell poet:

 

                      at the end of Lime and 10th street down the road that’s green

                      and winding

                                   Past the bushes cypress thriving past the chain

                      link fence

                         and driving

                                           farther down the road less traveled

                                   there u are athleisure wear unraveled

                      Now I see you clear

                     

                      Standing stoic blue and denim

                      eyes not blue but clear like

                      heaven

 

                      you don’t want to be forgotten

 

                     

 

                      You just want to disappear

 

De tio haikus som avslutar boken är tyvärr inte de mest lyckade försöken i denna lockande men svårbemästrade diktform. Någon enskild fungerar väl, men som vanligt ger haikun mest ett slött intryck. Hon behöver inte skämmas för det: även andra Nobelpristagare som skrivit haikus har misslyckats, såsom Tomas Tranströmer.

 

Rock- och popartister som ger ut poesi kan lätt sorteras in i facket ”hellre än bra”, och man ska väl inte inbilla sig att Del Reys bok revolutionerar poesin. Vad som ändå ska premieras är hur hon med denna enskilda bok kan visa sina mångmiljonfans att poesi är en existerande och livaktig litterär form. Därför är det så sympatiskt att hennes bok avslutas med en gullig sektion med tomma linjerade sidor och rubriken ”notes for a poet”. Hon inte bara sträcker ut en hand till sina lyssnare, hon leder in dem i litteraturen, och det är som sagt ingen vild gissning att hon redan har gjort Sylvia Plaths poesi till en given referens för olycksaliga tonåringar.