Renegater, Klas Östergren, Polaris

När Klas Östergren avslutar sin trilogi om den mystiske Harry Morgan sker det med en mastodontroman. Det är ett ojämnt kraftprov som imponerar med sin påhittighet, men också lider av för många dialoger utan tydlig bäring för intrigen.

 

Det finns en allmänt utbredd föreställning om de voluminösa romanernas företräde framför de diminutiva. Som om en roman per automatik blir bättre för att man behöver ägna den oräkneliga timmar, och att det därför vore en dålig prioritering om man inte berömde sig själv med dess förträfflighet. Ungefär som en konsert exponentiellt blir bättre ju dyrare biljetten är.  

 

Här får då läsarna av den svenska samtidsromanen sitt lystmäte, i Klas Östergrens Renegater, strax under 750 sidor. Det inleds med att författaren slickar såren på Österlen efter en hektisk vår i Svenska Akademien, som följdes av ett utträde. Kort sagt: från Börshuset till hönshuset. Till gården anländer Henry Morgan, känd från Gentlemen (1980) och Gangsters (2005). Än en gång hamnar författaren i en härva.

 

Han håller på att skriva en roman om svensk vapenexport, om den fiaskobetonade veckan i Sydafrika i november 1999 som bland annat inbegrep en konsert med bland andra Dr Alban och Uno Svenningsson med endast 3 personer i publiken. I stället får han i uppdrag att summera krisen i Akademien, i en rapport på drygt 150 sidor som infogas i berättelsen.

 

Som alltså handlar om så vitt skilda saker som Saabs skumraskaffärer, om alkohol, om världens avförtrollning, om mimicry, om honeytraps, om reklam, om svek och om lojalitet, om tidens gång, om åldrande, om dålig tandstatus, om försvinnanden, om bävrar, om ”Orlacs händer”, om klasskillnader … Det blir en slags katalogaria av bekanta teman, och bekanta figurer.

 

Till stor del handlar det också om snö. I många stycken har Östergen författat en snöantologi med rikhaltiga exempel ur konsten och litteraturen, med imponerande bredd (dock kunde han ha varit generös nog att inkludera Pia Tafdrup magnifika samling Lugten af sne som kom för fyra år sedan). Det är snyggt gjort, men säger också något om snön som en metafor som pekar ut den mentala istid som det ibland känns som att vi hamnat i.

 

Det som är intakt hos Östergren är den gudabenådade fabuleringsglädjen, och faiblessen för en viss typ av bisarra sammanträffanden och skumma bifigurer med förgreningar i en halv- eller helkriminell värld, som doftar mer av Bengt Linder (ungdomsböckerna om Dante) än, säg Raymond Chandler.

 

Det är både fyndigt och underhållande, och man får vara bra blasé för att tröttna på Östergrens upptåg. Då och då infinner sig ändå en viss mättnad, speciellt när tempot sackar och de många dialogerna går på tomgång. Eller när de språkliga felaktigheterna blir så grova att man önskar att en korrekturläsare hade bistått. De många meningarna på engelska innehåller nästan konsekvent något misstag i felstavning eller grammatik.

 

Så det är för mycket snack och för lite verkstad. Att läsa den här boken kan stundtals kännas som att simma i sirap. Ändå roas jag av analysen av samtiden, när Östergren tecknar ett samhälle som är på väg att stänga ned, som nästan utmanar med sin nonchalans inför allt som håller på att gå sönder.

 

När så rapporten om krisen i Akademien publiceras ger det viss upprättelse åt Östergren, som framstod som mer än lovligt feg när han med Leonard Cohens ord ”lämnade bordet” för drygt två år sedan. Här är han mer vemodig än förbittrad, och han ger sina forna vänner och fiender i Akademien lätt genomskinliga noms de guerre från gräsvärlden. De heter fru Vass (Stridsberg), fru Råg (Danius), fru Timotej (Frostenson), herr Styvrepe (Engdahl), och så vidare. Själv får han heta herr Svingel.

 

Fast som avslutning på trilogin om Henry Morgan blir det ändå något av ett antiklimax. Det är många trådar som ska knytas ihop innan romanen stänger sina portar, och då kan jag inte låta bli att känna mer lättnad än beundran.

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 1/10 2020)