Klädesplagg mot kvinnor, Anne Boyer, översättning Andreas Lundberg, Modernista

Oktober är en bra månad för amerikansk poesi. Louise Glück fick Nobelpriset förra veckan. Lana Del Rey gav ut sin debutdiktsamling. Och så kommer Anne Boyer för första gången på svenska i och med boken Klädesplagg mot kvinnor, i Andreas Lundbergs översättning. Hon är trettio år yngre än Glück, men redan prisbehängd.

 

Hon skriver en poesi som lånar från prosan, eller om det är tvärtom. Hennes bok innebär nya vägval för det självbiografiska skrivandet. Tidigare har vi, inte minst genom förlaget Modernistas omsorg, kunnat läsa många amerikanska essäböcker som kombinerar självbiografin med essän: författare som Chris Krauss, Maggie Nelson, Jenny Offill, Kate Zambreno. Boyer både påminner om och avviker från deras poetik, med sin besynnerliga historia, där det egna livet bildar utgångspunkt men sällan utgör en slutpunkt för vad hon vill förmedla.  

 

Det blir ett sätt att skriva som genererar nya insikter av värdefullt slag. Eller vad sägs om denna: man behöver inte älska sin olycka, men man kan lära sig leva med den. Det påminner om Louise Glücks besvikelse när hon i sin ungdom efter sex års terapi blev befriad från sin aneroxi, och skällde ut terapeuten för att han tagit bort hennes förmåga att skriva poesi när hon gjorts lycklig. ”Lev ett par år så kommer du att bli tillräckligt orolig för att börja skriva igen”, löd terapeutens lakoniska svar.

 

Boyer blir både patienten och terapeuten när hon resonerar med och ifrågasätter sig själv. Hon kan ta upp trivialiteter för att leda dem mot det vettiga, mot det verkningsfulla: ”Vilken är skillnaden mellan lycka och pornografi? Jag menar vilken är skillnaden mellan litteratur och fotografi?” Det blir en fin påminnelse om den lyckoframkallande litteraturen. Ofta arbetar hon också med negationen, i en vägran att upprätthålla det samförstånd som

 

Den enda humor som möjligtvis går att uthärda är ju den elaka, och Boyer kan vara både rolig och bitsk i sina korta nedslag i sitt levda liv, så som hon väljer att framställa det. När livet är så oanständigt visar hon att vi kan vara lika goda kålsupare allihop, det vill säga så som Fröding formulerade det i sin dikt ”En fattig munk från Skara”: ”Den gode han är väl ej så god, / som han själv tror i sitt övermod. / Den onde han är ej så ond ändå, / som själv han tror, när kvalen slå.”

 

Hon skriver en uppkäftig poesi som uppmuntrar till nya förhållningssätt till världen, men också till det egna psyket. Här blir de invanda insikterna och åsikterna ersatta av nya, och det är inspirerande att läsa när hon ställer saker på huvudet. Att läsa Anne Boyer är att utsätta sig för en stränghet, som att hon petar med ett retsamt pekfinger i sidan på en. Det är inte endast förtjusande, men å andra sidan är det ju den litteratur som går i konflikt med vad vi tycker som utvecklar oss. Här stryks man mothårs.

 

Och hon skriver självreflekterande, modigt och fräckt, kategoriskt och rått, fast på lite oväntade sätt (annars riskerar ju det oppositionella att bli lite väl fyrkantigt och förutsägbart). Hon menar att det finns två sorters människor, och det är lätt att instämma i det: det finns strikt talat bara genier och de mediokra. Men Boyer kan nyansera sina tvärsäkra påståenden också:

 

”Det finns kanske inte två sorters människor, utan två sorters öden. Det första är mjukt och vanligt. Det andra är en förvirrad sort, och magnetisk bara för den andra substansen, och skapade sig själv ur en annan andra substans, och har, i sitt slut, en andra belöning med nästan nollställt ansikte.”

 

I denna hybridbok på poetisk prosa växlar Boyer mellan privata erfarenheter och agitatoriska angrepp på orättvisor, till exempel avseende lönevillkoren inom klädindustrin – därav den lite styltiga titeln. Men titeln är rättvisande, och pekar ut den brist på insmickrande frasmakeri som hon arbetar med. Hon utmanar den gängse bilden av hur poesi ska se ut, men behåller i sann poetisk anda en stil som går på tvären och hejdar det behagfulla flöde som man ibland inbillar sig är det enda poetiska modus som är godkänt.