Dottern. En berättelse om folkhemmets upplösning, Lena Andersson, Polaris

Med sin andra roman om folkhemmet förvandlar Lena Andersson sig till Sisyfos när hon stretar med sin uppgift att visa dess förfall. Tyvärr blir resultatet för henne ett lika förutsägbart misslyckande som hos den grekiska förebilden. 

 

Elsa Johansson bär som sexåring sin cykel hem från förskolan eftersom hon inte kunde hitta cykelnyckeln. Att ringa hem till föräldrarna är otänkbart, eftersom överenskommelsen var att hon skulle cykla hem själv. Alltså upp för den tunga backen som en mini-Sisyfos. Och sturskheten blir hon inte av med under de följande åren: här ska saker följa givna uppgörelser.

 

Bilden av Sisyfos återkommer genom Elsas unga liv, så som det skildras i Lena Anderssons nya roman Dottern. Hon är slöjdläraren Ragnars dotter, han som vi kunde läsa om i den förra romanen Sveas son. Andersson har föresatt sig att skriva en roman, vilket undertiteln pedagogiskt förklarar, om folkhemmets upplösning.

 

Gång på gång stångas Elsa mot patetiska paragrafryttare och jobbiga jämlikhetssträvare. Varför ska inte hon få åtnjuta friheten i att tugga i sig ett äpple på ett förintelsemuseum? Det finns många svar på den frågan, men Andersson är inte intresserad av att lyssna på argument, utan hennes syssla består i att rida till storms mot dumheten och inskränkningar i den okränkbara intellektuella maktbefogenheten.

 

Idéromaner kan fungera i teorin, men som praktik blir de nästan alltid oläsliga. Speciellt om man som Andersson glömmer bort det allra mest väsentliga: att skapa levande karaktärer. Hennes romaner befolkas av pappfigurer, vars enda funktion är att till punkt och pricka följa den schematiska plan författaren ritat upp. Det som tar överhand blir då ett porträtt av den intellektuella stjärnan som … ung skidåkare.

 

Det är en gåta att Elsa, som verkar vara en karbonkopia av författaren, läser Henry James, utan att ta med sig ett uns av dennes magnifika förmåga att gjuta liv i sina romankaraktärer. Eftersom Elsa blir ett alter ego för Lena får vi en mer än skälig dos av skidåkningens utförliga ritualer. Det finns säkert en och annan slavisk följare av ”Vinterstudion” som njuter av mångordiga analyser av olika klistervalla, minutiösa genomgångar av tidtagning, och i vilken ordning man tar på sig träningskläderna.

 

Andersson vill göra upp med folkhemmet, men hennes roman är parodisk i sina förenklingar. Det är en gåta att författaren som i början av 2000-talet skrev en så smart och elak satir som Duck City nu skriver så förutsägbart, uddlös och tråkigt. Hon slår numera in de öppnaste av dörrar, till exempel denna: varför tillåter vi elitklasser inom musik och idrott, men inte inom teoretisk kunskap?

 

All riktig konst bär spår av poröst tvivel. Hos Anderssonskans Elsa är världen inrättad efter det egna huvudet, det egna kynnet. Där råder en visshet som är hållbarare än stål. De egna tankebanorna utmanas aldrig eller sätts på prov. Däremot finns några obehagliga sekvenser som raljerar över de som inte passar in i folkhemmet: de enfaldiga, de funktionshindrade, de narkotikaberoende.

 

Den lilla Sisyfos stretar vidare. Vi kan, likt Camus, beundra ett sådant uppdrag, men vi behöver inte tycka att det är litteratur av bestående värde.    

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 15/10 2020)