Halsduken, Stina Stoor & Johanna Häger, Rabén & Sjögren

Det som gjorde Stina Stoors debut med novellsamlingen Bli som folk så speciell var, förutom den säkra och egensinniga språkkänslan, den förståelse och respekt hon visade för barnets värld. Hon visade helt enkelt stark medkänsla för barnets perspektiv, och lät dem få vara där på sina egna villkor. Det var skrivet med unik inlevelse, när hon så att säga lät barnen bli huvudpersoner i sina egna berättelser, något som inom fiktionen är mindre vanligt än man både tror och skulle önska.

 

Lo är ett sådant barn, alltså huvudpersonen i Stoors debut som barnboksförfattare. Jo. Lo framträder i dubbel belysning, genom dels textens bild av ett barn som spjärnar, och dels i Johanna Hägers murrigt dova bildsättning. Det är robusta illustrationer som tar till vara detaljerna i omgivningen.

 

Själva plotten: Lo är arg på sin nya halsduk som kliar, och så envisas mamma med att lämna av hen hos morfar i en evighet, hur kul är det? Situationen med halsduken påminner om Tranströmers dikt ”Som att vara barn”: ”Som att vara barn och en oerhörd förolämpning / träs över ens huvud som en säck / genom säckens maskor skymtar solen / och man hör körsbärsträden gnola.” Los verklighet blir kringskuren, men det handlar också om att växa.

 

Los lärdom blir då att halsduken, som döps till Lenny, blir en medspelare i hennes liv, mindre bifigur och mer dubbel huvudperson. Lenny antar olika former, som orm, bandage, segel, och visar sig vara mer av kompis och medhjälpare än fiende som sticks. Därför blir Los initiala reaktion, att klippa sönder det som inte är till lags, en primitiv reaktion som behöver nyanseras: det som misshagar oss ska inte skadas.

 

I boken Halsduken råder den typ av anarki som barnets värld behöver för att uthärda sin tillvaro. Det är tack vare morfars pedagogiska insats Lo lär sig sin läxa, och det blir en gullig återförening med mamman, där kontakten mellan barn och förälder betonas i Hägers intima bild. De vuxna kan vara med i den här leken, och det är fint att konstatera hur lyhört samspelet är mellan Stoor och Häger.