Jonathan Safran Foer fortsätter försöka rädda planeten med sina essäer som ska få oss att sluta
äta kött. Det är lovvärt, men tyvärr också ganska tråkig läsning.
I flera år har vi
följt allt mer alarmerande rapporter om global uppvärmning och de drastiska
åtgärderna som är nödvändiga för att ge kommande generationer en dräglig
framtid. Reaktionen? Politiker som sitter stilla i båten, och förnekare som
hånskrattar åt att vi fick en kall sommar.
Under den senaste
månaden har Corona-viruset spridits över hela världen. Reaktionen? Omfattande
oro och krav på omfattande inskränkningar över hela samhället. Plötsligt fattar
alla att vi inte kan flyga eller konsumera i den takt vi hittills har unnat
oss.
Det säger ändå
något om oss människor och våra tidigare felprioriteringar. Eftersom jag anser
att det finns anledning att lita på den vetenskap som informerat oss om det
prekära läget för planeten har jag varit förbannad på politikernas
handfallenhet inför miljöhoten. Jonathan Safran Foer presenterar med sin nya
bok Det är vi som är klimatet ett radikalt förslag till hur vi ska klara
de överhängande hoten.
Det finns mycket
att hålla med om när han tar itu med denna akuta fråga. Människan är egoistisk
och kortsynt. Vår själviska rovdrift på naturen har tillåtits fortgå för länge.
Däremot är jag inte ense med hans sentimentala syn på naturen. Den klarar sig
utmärkt utan oss människor, och bryr sig inte ett jota om vi finns här eller
inte.
Ungefär så har jag
börjat tänka själv, i fullständig resignation inför apokalypsen. Om vi nu har
visat oss så odugliga i att omhänderta planeten är det ju bara rimligt att vi
blir av med vårdnaden. Det finns någon slags rättvisa i detta.
Så tänker inte
Foer. Efter drygt 70 sidors uppvärmning anländer han till sitt egentliga ärende
(efter att ha klagat lite rutinmässigt på sociala medier och rökare). Det är
köttätandet som måste minska. Så räddar vi planeten. Alltså blir denna bok bara
ett appendix till hans drygt tio år gamla Äta djur.
Den var lika
behjärtansvärd som den var tråkig, och trist nog måste jag säga något liknande
om denna. För att travestera William Blake: Vägen till tråkiga böcker är
stensatt med goda intentioner.
När Foer vill
berätta för mig varför världen är värd att rädda blir jag inte övertygad. Tyvärr
tenderar ju alla unga idealistiska människor växa upp och bli minst lika
förstockade och dumma som sina föräldragenerationer. De som nu är
klimatförnekare – alltså män i min egen generation – var barn till gröna vågare
på 70-talet och vi bar våra ”Kärnkraft? Nej tack!”-märken med stolthet. Tills
vi fick andra prioriteringar, såsom livskvalitetshöjande långa flygresor.
Foers bok är
gedigen, och han ser till att ha rejält på fötterna. De många statistikreferenserna
blir i sammanhanget ändå bara pliktskyldiga redovisningar. Han gör sig skyldig
till två försyndelser: dels är han didaktiskt föreläsande, och dels är han
sentimental. Som vi alla vet är det en livsfarlig kombination som gör hans bok
till ett projekt lika hopplöst att uppskatta som det är att tro på en framtid
för oss. Oavsett om vi slutar äta kött eller inte.
(Också publicerad i
Jönköpings-Posten24/3 2020)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.