Lediga män, Anne Carson, översättning Lars-Håkan Svensson, Ellerströms

Den svenska utgåvan av Anne Carsons diktsamling Lediga män fläckas av en otillräcklig översättning. Tyvärr, då det annars är en ljuvlig påminnelse om samtidens mest inspirerande och lyckoframkallande författare. 

Ingen levande författare gör mig lika upprymd som kanadensiska gränsöverskridaren Anne Carson. Hennes böcker innebär oändliga tankesprång och fantasiutflykter – de är ständigt utmanande, ständigt frikostiga med nya insikter.

Goda nyheter: i vår publiceras tre svenska översättningar av denna produktiva professor i klassisk grekiska, bland annat hennes debutbok och en essä om gestalten Albertine från Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt. På tre olika förlag. Att hon översätts så flitigt nu beror troligen på att rykten om ett Nobelpris i litteratur har varit i svang de senaste åren. Först ut är diktsamlingen Lediga män från 2000.

Fast att kalla det för diktsamling är bara halva sanningen. På sitt karakteristiska sätt växlar hon mellan olika texttyper, såsom dialogen, översättningen, poesin, prosan. Det är en hybridform, en antologi som blommar ut i sådant man inte visste att man längtade efter att få läsa. Såsom ett anakronistiskt möte mellan modernisten Virginia Woolf och den antika historieskrivaren Thukydides. Eller mellan konstnären Edward Hopper och filosofen Augustinus.

Antiken dominerar, och det är ytterligare en anledning att läsa Carson, för jag kan lova att om du inte redan har ett stort intresse för antikens kultur och litteratur kommer du att få det av att läsa henne. Det är lärorikt – men i högre grad roligt. Och skrivet i ett furiöst tempo, där belöningen infinner sig i den känsla som kanske är det enda tillförlitliga kvalitetsbegreppet: man häpnar.  

Lars-Håkan Svensson är en rutinerad översättare av klassisk grekiska, men ibland ställer han till det för sig när Carsons engelska ska försvenskas. Att franska skådespelaren Catherine Deneuve får en felaktig akut accent i sitt förnamn är väl en blamage som bara pedanter får utbrott inför.

Att däremot Carsons ofta burdust lakoniska idiom ges en expanderad svensk syntax är en värre försyndelse. Förutom en del onödiga utfyllnadsord adderar Svensson kommatecken och kolon, och skapar en rytm som helt enkelt inte är lika våldsamt vacker som Carsons original. Franz Kafka skrev en gång om kärleksbrev att skrivna kyssar aldrig når fram – spökena dricker upp dem på vägen. Något liknande sker med Carsons poesi när den överförs till svenska.

Ett exempel. Carson skriver utan kommatering: ”No one but you she says she swore. / Why one night a god threw open the door. / I loved you more.” På svenska blir det: ”Ingen, säger hon hon svor, älskar jag mer än dig. / Men en kväll såg en gud till att en dörr öppnade sig. / Du betydde mest av alla för mig.” Med en olycklig inskjuten parentes översätter Svensson ordleken ”afterwords” till ”efter(gr)åt”. Och så vidare.

I rättvisans namn fungerar prosan bättre, och mot slutet finns en lång essä om kvinnors förhållande till gränser och smuts, och förutbestämda tidlösa föreställningar – alltså vanföreställningar – om vad som utgör kvinnlighet. Här finns också en radikal nytolkning av Sapfos mest kända fragment, vars inledning Svensson översätter till ”Han tycks mig en gudarnas like”.

Allt utmynnar i några tankar om en mammas död. Hon gör ofta så, Anne Carson, väver in personliga erfarenheter i sina lärda resonemang. Allra mest övertygande i det majestätiska sorgearbetet efter en brors död, Nox från 2010 (ej översatt till svenska).

Lediga män är, trots de många översättningsmissarna, en god ingång för den som vill läsa en blivande Nobelpristagare. Här finns goda exempel på tematik och stil som Carson återkommer till i flera senare böcker – till exempel de två sammanhängande mästerverken Röd självbiografi och Röd doc> (på svenska 2009 och 2013).    

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 20/2 2020)