Baby, Hanna Rajs Lara, Anti

I det lilla förlaget Antis fina utgivning av smörpappersskyddade poesihäften i minimal upplaga – 250 diminutiva exemplar per titel – kan man hitta både etablerade poeter och nykomlingar. Det är tunna böcker, som lämpar sig ypperligt för en viss typ av sviter, så som Athena Farrokhzads Brev till Europa, eller Iman Mohammeds Aureola. Kort sagt: här finns några av de senaste årens mest betydande dikter, i en utgivning som lyckas gäcka de flesta dagstidningars kulturredaktioner.

Till nykomlingarna, eller de mindre etablerades skara, hör Hanna Rajs Lara. Hennes debut Armarna från 2018 (under namnet Hanna Rajs Lundström) hörde inte bara till det årets fem bästa debutanter, utan var en av årets klart bästa diktsamlingar. Nu utkommer hennes andra bok, och det är då som åttonde bok i Antis serie. Baby är bunden av passionsrött snöre.  

Det är en kärleksdikt i det korta formatet, och det ska genast sägas att det är ett ypperligt format. Hon inleder starkt:

                      baby du skammar änglarna

                      de e inte speciellt bibliskt för

                      ja följer ingen bibel och

                      ja längtar ingen himmel när

                      ja har dig

Raden ”baby du skammar änglarna” återkommer som en refräng genom sviten, en framkallad och lyckliggjord rad som tål att upprepas.

Så sätts tonen, en ton av slängigt talspråk som hon bevarat från debuten, och som bidrar till att hålla det spontana intrycket vid liv. För visst, som kärleksdikt är det delvis konventionellt. Det vill säga, en smula klyschigt (för kärleken förblir blind), men det är också en nödvändig klyschighet – och Rajs Laras dikter väjer inte för att riskera att gå i de mest upptrampade spåren. Till hennes försvar: här finns en vardag också, så att när det ser ut att bli lite väl idylliskt tar sig matlagning och duschning in i dikten.   

Därför är det klichéer som väcks till liv, och alstrar nya konnotationer. Att läsa Rajs Lara är lite som att lyssna på Silvana Imams kärlekstexter till Beatrice, där det privata görs personligt på ett konstnärligt snyggt och övertygande sätt. Boken är tillägnad Suri, som diktjaget bevakar. Hon tycker att alla borde vara eller borde bli lika häpnadsväckande drabbade som hon själv är av Suri. Namnet betyder ju "gudinna", något som inte går att ta miste på när man läser dikterna.

Kärleken är också det som befinner sig utanför det språkliga, och manifesteras i tystnadsladdningar, och det är något Rajs Lara utnyttjar i sin dikt – de ellipser som ersätter en del av de påbörjade urladdningarna. Ibland byts språket bara ut – som i en dikt på serbiska (Rajs Lara är dotterdotter till Jovan Rajs).

Jag tycker väldigt mycket om kaxigheten, den självklara rätten att bara befinna sig i känslan, som återfinns på många ställen i denna korta bok: ”kanske gud ber mig att lugna mig / men ja e inte den typen baby”. Det är en hoppfull bok, man kunde rentav beskriva den som – tja, lycklig, helt enkelt.