Vi var rovdjur, Sara Stridsberg, Novellix

För tre år sedan utkom på Novellix Sara Stridsberg första publicerade novell, American Hotel. Ärligt talat tyckte jag den var lite ointressant och ofokuserad. Alltså är mina förväntningar rätt lågt ställda när jag nu läser hennes andra försök, Vi var rovdjur, som precis utkommit på samma förlag. 

Den är mycket bättre. Genast hamnar vi i det vanliga Stridsberg-landet, den bekanta terrängen där tillvaron liksom drabbats av akut fara, men fortfarande inte lärt sig ställa in receptorerna för att bemöta de potentiella hoten. Storyn är enkel: en tonårstjej åker bil tillsammans med sin pappa, som plockar upp en annan något yngre tjej och presenterar henne som tjejens syster. Ur en initial antagonism växer en vänskap fram, lika skör som den är stark.

Det är sommaren 1982, och Stridsberg skriver fram tiden med suveränt enkla medel, som får en att återupptäcka den tidens torftiga tillvaro. Det destruktiva och illavarslande är ständigt närvarande. Världen liknar något sönderregnat – ja, regnet sköljer bort alla bestående intryck, och får den att bli dränkt. Eller bara utspädd, som om regnet, det som här betonas så hårt, är en ond hejdlös kraft, vars uppgift är att komma åt livets själva essens och göra det mindre svåruthärdligt. Då kan det äventyrliga livet vara lockande i sig, när man med Morrisseys ord är så fasansfullt trött på att göra det rätta.

Det mest imponerande är hur väl Stridsberg tar hand om sina karaktärer, hur hon avstår från att döma och även avstår från att ge läsaren en drös instruktioner i hur de ska uppfattas. Uppenbarligen är det något som är vajsing med pappan i den här novellen, och vår huvudperson är inte riktigt skickad att förmedla för oss en korrekt bild av händelseförloppet. Hon bevarar deras vilsenhet, ger oss tillträde till deras förvirring och låter oss bli delaktiga i den.  

Stridsberg borde kanske löpa linan helt ut, och ge sig fullständigt hän åt den oförlösta skräck som hon här tangerar. De sinistra undertonerna i novellen skapar en atmosfär som påminner om Darling River. Även här upphävs gränser, och det är med olycksbådande ledmotiv vi följer huvudpersonens försök att pussla ihop en opålitlig tillvaro. Några av gränserna som upphävs är den mellan barn och vuxen, mellan lek och allvar – när övergår det oskyldiga i något betydligt olustigare och rentav otillbörligt? Så är också gränsen mellan lag och laglöshet något som hon uppehåller sig vid: förnimmelsen av att leva bortom allt.

Novellix idé är tydligt utskriven på klumpig engelska: ”Stories to go”. Passande nog: noveller som räcker för en kort stunds läsning på bussen eller medan man väntar på att pastavattnet ska koka. Temat för de fyra noveller där ”Vi var rovdjur” ingår är ”vänskap”, men det Stridsberg skildrar här – liksom så ofta annars i sin fiktion – är också förälskelsen, om den starka avund som följer i dess spår. Ja, kanske hon med den här novellen befinner sig exakt i den skärningspunkten, där vänskap visar sig vara lika stark och passionerad som kärlek:

”Hon såg på mig och log med vatten i ögonen. Hennes första leende med mig och hon blev en annan när hon log, en ljusvarelse i fräknar i det svarta vattnet, det var beroendeframkallande, längre fram skulle jag göra allt för få tillbaka det leendet.”