Skär, Mia Axelsson, Dockhaveri

Tidigare har Mia Axelsson gett ut en stark diktsamling, Vår gemensamma resa. Hennes första roman är formad av kortprosan, och har en mångtydig titel: Skär. Helt i linje med förlaget Dockhaveris utgivning kan det syfta på den rosa färgen, men en klarare konnotation är till de skär huvudpersonen tar som konståkerska, samt eventuellt de rispor som åsamkas den som ger sig in i ett kärleksförhållande.

Huvudpersonen är en ung kvinna som jobbar på McOrvars, en hamburgerrestaurang i Norrköping. Dit kommer en kvinna ibland och köper kaffe. De börjar träffas, inleder en relation som till stor del måste ske i smyg då ingen av dem verkar ha kommit ut som homosexuell. Axelsson varvar konståkningsträningen med passen på restaurangen, där omåttliga mängder frityrolja handhas.

I prologen tecknar hon en evighetsåtta med sina skridskor på isen – en trop som påminner om Marit Furns olycksbådande inledning av sin roman från i våras, Abalone. Den stämning som präglar Axelssons roman är det drömska, där det avgörande redan har hänt och nu bearbetas i tablåer. Det är en berättelse om smärtan i avskedet, hur svårt det är att släppa taget. Men också om närvaron och om känslan av samhörighet, om den typ av okuvliga vänskap som är så påfallande när man är ung, här gestaltat i form av barndomsvännen Sanna, som hon tränar konståkning med, och jobbarkompisen Vicky, som faller ifrån på oroande sätt.  

Liksom hos en del andra övertygande berättelser om ung kvinnlig vänskap från senare år – exempelvis Linna Johanssons Lollo och Emma Holms Skäl – utspelar sig den här historien under ett 00-tal där Britneys närvaro i populärkulturen var lika intensiv som den nu är frånvarande.   

Det här är en roman som måste sägas vara sinnlig, även om det kan låta som en trött kritiker-kliché. Det är en återupptäckt sinnlighet, som inte bankar på de största trummorna. I händelseförloppet är det mycket hud, men dessa referenser utgör nödvändiga påminnelser, och det sex som skildras blir varken pinsamt eller spekulativt grafisk. Det handlar mer om beröringar än något annat.

Jag imponeras av hur Axelsson gör något vettigt av vagheten i sin historia. Med utsökt precision fångar hon exakt hur det är att uppleva sig vara i utkanten av det som sker på riktigt. Att helt enkelt tycka att man är fel. Hon har en förmåga att förmedla vikten hos avgörande detaljer: fräknarna, snuset,  frityroljan, maneterna, den hotfulla kniven, de kladdiga fingrarna i en glipa mellan byxor och tröja. Den här korta romanen är full av sådana oförglömliga ögonblick, utan att det blir överlastat – snarare dominerar ett intryck av att berättelsen rör sig trevande, in mot allt snävare cirklar när dess förlopp vecklas upp i efterhand.

Det som då blir dess kärna är åtrån, hur kvickt den flammar upp men även hur ont det gör när den lika snabbt verkar ha falnat. Axelsson skriver enkelt och rakt om häpnaden hos hennes huvudperson, hon som inte verkar förstå eller äga ett konsekvenstänkande. För passionen kan inte hejdas.

Konståkningen blir en lämplig metafor för kärleksrelationen, där huvudpersonen vistas inom de gränser som etablerats av konventioner och regler, oavsett om det är ett samhälle som har fastställt dem eller idrottens styrdokument. Rinkens sarg blir en dubbel gräns, och där innanför finns både friheten och begränsningen.