den andaktsfulle visslaren, Gösta Oswald, Nirstedt/Litteratur

Sökandet efter befrielse från det egna jaget är den metafysiska röda tråden hos Gösta Oswald, skriver Birgitta Trotzig i förordet till Svenska Akademiens utgåva av de Samlade skrifter som utgavs 2000. Det är ett jag, menar Trotzig, som inte är enhetligt, utan mångstämmigt. Så uppfattar jag nog också detta Oswalds märkligt påträngande jag, så som det manifesteras i främst hans makalösa debut den andaktsfulla visslaren från 1946.

Nu tillgängliggörs den på nytt, i Nirstedt/Litteraturs utmärkta poesibibliotek. Att föreställa sig dessa dikter skrivna av en nittonåring känns lika absurt som självklart. Absurd verkshöjd och stilistisk mognad, men lika självklart en brådmognad. En truism: bara den riktigt unga kan vara brådmogen. Jo, men är det inte också en efterhandskonstruktion. Vi sitter här med facit: 24 år gammal dör Oswald i en drunkningsolycka. Vad hade inte kunnat ske med detta löfte?

Här har Martina Lowden skrivit ett förord där hon har maxat sin osvikliga kritiska förmåga att se samband och förklara dessa. Det kan tyckas paradoxalt att hon redan i inledningen kallar honom social. För är han inte hejdlöst exklusiv? Är det inte mer än lovligt pretentiöst? Oswald citerar friskt och mångspråkigt, i full medvetenhet om vilka läsare han tilltalar och vilka han åsidosätter.

Lowden ser det som en vilja att gå i dialog, och först vill jag bestrida, och kan tycka att i så fall borde man harkla bort en del lärdomshögfärd. Men hur viktiga är de klassiska referenserna? De är betydligt färre än jag minns från tidigare läsning. Likaledes trollar Lowden bort referenser till författarens biografi, och menar att det är möjligt att uppskatta dikterna utan den nyckelknippan: ”gränsen mellan liv och litteratur är i Oswalds fall närmast en gränsövergång med livlig trafik i båda riktningar.” 

Nog kan man hitta modernistiska bombrester här och där, inte bara från Lindegrens sprängda sonetter, som i Oswalds kanske lite väl övertydliga egna försök i den genren. Liksom den sexton år äldre föregångaren förstår sig Oswald på att nyttja tekniken med mycket smarta obegripligheter. Och vad sägs om inledningens förtrollade dödsmetaforik, i ett preludium som bokstavligt skulle övertas av den fem år yngre Tomas Tranströmer ett årtionde senare? Oswald skildrar ”den fallskärmslika flykten mot döden”, medan Tranströmer låter uppvaknandet bli ”ett fallskärmshopp från drömmen”.

Något som skiljer poeterna åt är just metaforerna. Tranströmers metaforer vilar, är intakta och ofrånkomliga. Oswalds är oroliga, stirriga, uppskakande. Han låter den allmänna efterkrigsångesten införlivas i den egna privata ångesten, i bilder som inte slår sig till ro.

Man kunde också säga: det finns ett Oswald-spår i vår litteratur: ”endast den tillräckligt sammansatte / ser mer än principer”, som det står tidigt i boken. Nog är det en rad som ofta citerats i samhällsdebatten, eller har jag bara drömt det? När citerade en svensk politiker senast en poet?

Men det är ett spår som slutar plötsligt. Det är en kort stig. Den är iögonfallande, intensiv, full av livfull och prunkande växtlighet. Så himla snyggt det är att gå på den, liksom! Han har den förbluffande förmågan att ständigt vara intressant. Det är en idérik erfarenhet att läsa honom. Han är så uppslags- och infallsrik. Låt gå för att det ibland mer än lovligt puerilt, med aningen sökta troper. Och det är högt och det är lågt men aldrig mittemellan. Det är som att läsa 1600-talsbarock.  

Den ungdomliga entusiasmen, det ungdomliga övermodet – sådant som det är svårt att värja sig emot, kanske. Det finns också en viss benägenhet att han tappar andan, och stundtals blir det bara för slött: ”o döttrar av samma förräderi / brott att leva synd att finnas till / låt oss dissekera våra alltför bräckliga nervsystem / herr läkare räck oss stiletten / o broder genom samma misstag”.

Jo, men mot slutet, i ett mycket vackert postludium bromsas tempot upp, och det förefaller vara skrivet av inte bara en annan slags poet, utan av en betydligt mognare poet. Det blir också bättre när han glömmer bort att proppa dikterna fulla av bombastiskt bråte och  redundant rekvisita (metaforer, skulle en annan läsare benämna det).

Då kan man i ett ode hitta befriande vackra rader, enkla men också berörande:

                      men i den lugna timman efter dolken

                      då hjärtat intar medicin i stensked

                      och eftertanken fäller sitt paraply

                      då religionen lustvandrar med sin gråa säck

                            att samla barn med död i blicken

                      och löven oftare söker dikets mun

                      kom hon och förvände allt i saknad

                      efter ett ännu ej inträffat mord –

Det är mer fråga om klyvnad än ambivalens, alltså avseende min läsarposition. För vad tycker jag egentligen om de här dikterna? Det beror ju på vilken estetik man föredrar. Det är inte bara så att Oswald lånar från Lindegren och den generationen poeter från modernismens linda, utan på ett anakronistiskt – vi kunde kosta på oss att säga på ett borgeskt – sätt lånar han också från senare poeter som Paul Andersson och Bruno K. Öijer. Och visst gillar vi dem lika mycket som vi ibland stör oss på dem?