Mary Shelley och Frankenstein

Mary Shelleys Frankenstein var en måttlig framgång när den publicerades 1818. Efter fyrtio år var upplagan ungefär 7000 – det vill säga, lika många som Lord Byron och Walter Scott normalt sålde på en vecka. Nu är det ombytta roller, och det är lätt att hålla med romanförfattaren Matt Haig när han häromveckan i The Guardian svarade Frankenstein på frågan vilken bok han önskar att han skrivit: ”I mean, imagine that. ’Hi, what do you do?’ ’I’m a writer.’ ’That’s nice. Anything I’ve heard of?’ ’Yes. Frankenstein.’”

Det är romanen alla hört talas om, alla har en åsikt om, men som fortfarande gör ett förbryllande friskt intryck på läsaren. Om den tidigare, på grund av filmatiseringarna och populärkulturens appropriering av monstret som symbol, mest setts som renodlad skräck – antingen inför monstret eller vetenskapsmannens galenskap – aktiverar läsningen en annan reaktion, då man blir varse att Mary Shelley också vill att vi ska dela monstrets upplevelser och känna inlevelse med hans utstötthet.

Tanken på att skapa artificiellt liv var omdebatterad under författarens levnad. Tillsammans med halvsystern Claire och den blivande maken poeten Percy Bysshe Shelley sammanstrålade de sommaren 1816 med den ryktbara poeten Lord Byron och dennes livmedikus, det unga snillet John Polidori. Läkaren diskuterade tillsammans med de naturvetenskapligt intresserade poeterna frågor om livets uppkomst, och Mary gjorde det hon lärt sig redan från barndomen, och det som ofta blev en oslagbar strategi för kvinnliga 1800-talsförfattare: att lyssna och iaktta.

Ur diskussionerna föddes hennes märkliga roman, en hybrid mellan den populära gotiska romanen och science fiction. Att Mary Shelley själv var bevandrad i det tidiga 1800-talets vetenskapliga rön och experiment visas i bland annat kemisten Kathryn Harkups bok från i fjol, Making the Monster. The Science Behind Mary Shelley’s Frankenstein.

Om Frankenstein under senmodern tid mest fungerat som ett varnande exempel – en metafor över vetenskapens övermod – verkar den cyniska industrin kring transhumanismen strunta i alla varningar. I skrivande stund utförs experiment på grishjärnor – man har lyckats få dem att fortsätta vara ”aktiva” i sex timmar efter att ha avlägsnat dem från huvudena. Utopin är att försöka förlänga också den mänskliga hjärnans funktion.

Mary Shelley var nitton år när hon skrev färdigt romanen. Det är en makalös bedrift att i så tidig ålder försäkra sig om evig berömmelse. Bland det som gör Frankenstein till en unik roman hör att Shelley till skillnad från nästan alla andra kvinnliga romanförfattare från 1800-talet hade erfarenheten att vara en mor. Hon var gravid med sitt tredje barn när hon skrev, och hon utnyttjar denna kunskap i återkommande bokstavliga och bildliga resonemang kring föräldraskap.

Till stor del handlar Mary Shelleys roman om jakten på äran. Victor Frankenstein, som lyckas skapa monstret, är ingen filantrop som vill förbättra människans villkor. Han vill bara nå berömmelse. I kontrast är monstret renlevnadsmänniska, en vegetarian som också avstår från alkohol, och vill lämna minimala spår på den natur som han respekterar. Romanen är också full av vidunderliga naturskildringar, hämtade från författarens intryck från Mont Blanc.   

Undertiteln ”Den moderne Prometheus” är betecknande, då titanen i myten straffades för sin försyndelse att skänka elden åt människan genom att fängslas vid en klippa, med en örn som dagligen åt upp hans lever. De romantiska poeterna hyllade förstås denna upprorets gestalt (Percy Shelley skrev det kontrafaktiska versdramat Den befriade Prometheus), liksom andra hjältar som Satan, så som han skildrades i Miltons versepos. Genom hela Frankenstein löper referenser till den förmänskligade Satan från Miltons verk Det förlorade paradiset, men även till Adam, den första människan.    

I början av nästa år utkommer på Wahlströms & Widstrand Jeanette Wintersons moderniserade Frankissstein, som visar hur Mary Shelleys farhågor fortsätter att vara aktuella. För tyvärr verkar mycket av forskningen kring kryokonservering, AI och transhumanism handla om liknande nonchalans mot vikten av samarbete i den egoistiska driften att bli den förste att lösa gåtan om evigt liv. Vad Frankenstein lär oss är att nyfikenhet utan begränsningar är en olycklig kombination, och den enskilde vetenskapsmannen är en farlig komponent.

Sagt om boken

Både vår smak och vårt omdöme  gör uppror mot detta sätt att skriva, och ju större förmågan är desto värre är resultatet – det inpräntar inget föredömligt beteende avseende uppförande eller moral, och kan inte förbättra eller ens roa sina läsare, såvida inte deras smak har blivit fördärvad på ett oroväckande sätt. 

The Edinburgh Magazine and Literary Miscellany, 1818   

Kort fakta om författaren

Mary Shelley (1797-1851) var dotter till det sena 1700-talets power couple, den stridbara proto-feministen Mary Wollstonecraft och den radikale filosofen William Godwin. Som sextonåring rymde hon hemifrån med poeten Percy Bysshe Shelley, och levde i Italien tillsammans med honom. De fick fyra barn, men bara ett klarade sig till vuxen ålder. Som nittonåring skrev hon Frankenstein, ett pionjärverk inom science fiction. Remarkabelt nog skrev hon även den första postapokalyptiska romanen, Den sista människan.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 9/7 2019)