Louise Glück hör
till de starka amerikanska poeter som vi på senare år kunnat läsa också på
svenska, med boken Averno för två år
sedan. Nu återfinns en av hennes tidigare böcker, Ararat från 1990, i Stewe Claesons översättning. Att det tyska
ordet ”glück” betyder lycka är förstås ett orättvist öde för den som råkar heta
så. I synnerhet när hon som här skriver en djupt olycklig bok.
Här handlar det då
om familjen. Inte bara den avgörande relationen till föräldrarna, utan även
till de egna barnen. Med smärtsam skoningslöshet undersöker diktjaget vad
hennes oförmåga att älska sin son bottnar i. Det finns en kompromisslös
uppriktighet investerad i den här råa texten.
Annars är jag
skeptisk till uppfattningen att man ska lära sig saker av att läsa, kanske
speciellt när det handlar om poesi. Men jag vet inte vad jag annars ska kalla
de nya insikter som Glück förmedlar: ”Vem som helst kan älska ett dött barn,
älska det som är borta.” Eller när hon skriver om sonens förmåga att avstå från
att vinna: ”Det är som vore han född att avvisa / segrarens ensamhet. / Min
systerdotter har inte det problemet. / Hon kan lika gärna vinna; hon är redan
ensam.”
Här finns:
koncentration, närvaro, inlevelse, liv, erfarenhet, substans – eller med andra
ord, allt som saknas i det övriga brus som utgör samhället för tillfället, och
som återges av politiska och massmediala ideologier. Glück formar en
livsberättelse, i form av nedslag i familjens historia. Pappans brist på
känsloliv – återspeglat i dotterns likaledes svaga känslor för sin egen son.
Och mamman, likaså kall och tyst, återigen speglat i dotterns minimala uttryck.
Hur mycket kan vi rå för egentligen, om vi blir dåliga människor, då arvet är
oundvikligt?
Genom att utvärdera
föräldrarelationen sviker Glück familjekontraktet, påbudet om lojalitet. Hela
boken behandlar och utmynnar i besvikelse, och rena motsatsen till den lycka
som namnet alltså ironiskt anger på tyska. Det är en omskakande berättelse att ta del
av, full av såriga upplevelser. Ibland på ett brutalt, chockerande sätt, ibland
på ett nästan försonande:
från
allra första början,
i barndomen, trodde jag
att smärta betydde
att jag inte var älskad.
Det betydde att jag
älskade.
Det kan läsas som
att det ger familjeödet en slags closure.
Louise Glück äger den ovanliga styrkan och modet att vända den skarpaste
analysen mot den egna personligheten. Ja, här saknas pardon när hon skriver om
sina brister och tillkortakommanden. Är det inte mänskligt att göra så?
Kanske. Det mesta
tyder på motsatsen dock, att vi håller på att forma ett samhälle som bara
premierar effektivitet och opportunism. Till alla som räds att AI ska ta över
vill jag bara ställa frågan: hur skulle det märkas, när vi redan nu lever
maskinella liv i så hög utsträckning? Det är ju algoritmer som styr alla filmer
och tv-serier som blir populära, och detsamma kommer att gälla litteraturen,
med tanke på att ljudböcker i detta nu strömlinjeformas utifrån lyssnarnas
sammanlagda preferenser.
Poesin stretar dock
emot alla sådana tendenser, och bland annat därför ska vi vara tacksamma att vi
fortfarande kan läsa så originella men ändå igenkännbara verk som Ararat. Glücks självrannsakan kan i
bästa fall fungera inspirerande för läsaren. Inspirerande och föredömligt är
även Claesons ”efterfunderingar”, som efter att ha skissat några av verkets
förutsättningar helt sonika tipsar om Jonas Bruns mer ambitiösa efterord i
utgåvan av Averno – det är inte svårt
att instämma i att en klok läsare har mycket att hämta där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.