Tre nya diktsamlingar visar både variation
och utveckling i den svenska poesiutgivningen. Det stillsamt enträgna tilltalet
hos Pernilla Berglund imponerar mer än Linus Gårdfeldt och Håkan Sandell.
Utan att överdriva
skulle jag genast hävda att Pernilla Berglund har en framskjuten position bland
poeter som debuterat på 10-talet. Även om man lätt känner igen delar av
motivvärlden är det ändå tydligt att en utveckling sker i Rätten, hennes tredje och än mer slagkraftigare bok.
En utveckling som
tar sin utgångspunkt i språket: här finns en outtalad respekt för det som inte
kan sägas. Hon utforskar minnen av en pappa, av en rättegång, även om titelns
ord också kan syfta på rättigheter. En försoning är inom räckhåll, men det är
svårt att uppnå den efterlängtade nåden: ”marken är av sand, där ett träd
fallit och rotvältan visar / allting i mig som inte liknar förlåtelse / vad har
du kvar nu?”
Berglunds förmåga
att med några enkla drag fånga stämningar är osviklig; hon skriver böcker att
leva kvar i, och då blir hennes självklart utförda porträtt av norrländska
älvar och skog klart minnesvärda. Själva den avhuggna rytmen är också
norrländsk. Det är inga stora åthävor, men jag vet att i den här bokens
stämningar kommer jag att leva länge.
Ett annat
temperament visar Linus Gårdfeldt, i sin femte bok Den råttan. Han skrev ekopoesi innan det blev inne, men har nu
anammat ett vardagligt tilltal, typ kåseriet. Här blir slappheten en del av
poetiken, i dikter som trevar sig fram och nuddar självföraktet, det tvivel som
gnager i hos alla kanske, att det vi sysslar med inte är så viktigt egentligen.
Som att skriva
poesi, en verksamhet Gårdfeldt vänder sig emot: ”poesin den råttan i det sneda
solljuset / när ditt inre av mörker betäckes eller något liknande”. Ibland är
det roligt, ibland lite för ansträngt, kanske lite för självmedvetet.
Gårdfeldt vacklar
mellan det interna och det förlösande. Hans sätt att maniskt uppehålla sig vid
kroppens bakre regioner, det naiva och samtidigt ärliga förhållningssättet,
samt det nyuppväckta intresset för fotboll får mig att undra om det är Stig
Larsson som spökskrivit. Så klart det inte är, men faktiskt gör Gårdfeldt lite
som Berglund, söker nya vägar för poesin.
Desto mer
traditionell är Håkan Sandell, som en gång i tiden var en del av den
mytomspunna Malmöligan (tillsammans med bland andra Lukas Moodysson, Clemens
Altgård och Kristian Lundberg). Hans nya bok Musiken av aldrig och ingenting är elegier över förlorade årstider
– tio vardera vigs åt vinter, vår, sommar och höst.
Han apostroferar
Shelley, och skriver i en uttalat romantisk anda, där det otidsenliga och
ålderdomliga tilltalet bryts när han nämner saker som delad vårdnad,
mobilabonnemang och Pokémon. Han inventerar ett Europa som ter sig allt mer
dött, med nedslag i Oslo, Stockholm, Berlin.
Det är dikter som
tenderar att bli något för schablonartade och distanserade: ”Drömskt av fluida
hjälpmedel följer ögat / hur guldkantade moln absorberar / det nattmörker de
sakta doppats ner i”. Gemensamt med Gårdfeldt är tvivlet på vad poesin kan
åstadkomma, en fråga som kanske behöver ställas ibland, men i så fall på mer
konstnärligt övertygande sätt.
(Också publicerad i
Jönköpings-Posten 23/3 2019)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.