Orfeus-sonetterna, Rainer Maria Rilke, översättning Mirjam Tuominen, Modernista

Viss oklarhet uppstår när Modernista nu utger Mirjam Tuominens 62 år gamla och fortfarande egensinniga tolkning av Rainer Maria Rilkes Orfeus-sonetterna. Är det Rilke eller Tuominen som just nu upplever en renässans? Anledningen att jag frågar är att det så sent som i fjol på Themis utkom en volym med Rilkes dikter som han skrivit på franska, översatta av Bo Gustavsson. Och Tuominen har de senaste åren fått sina essäer och dikter återutgivna av Eskaton, samt sina noveller i två volymer just på Modernista.

Denna bok har länge varit omsusad, som ett exempel på när översättning går för långt och blir ett uttryck för översättarens egna temperament. Därför har det också varit tal om att se detta verk som tillhörande Tuominens författarskap mer än Rilkes. Vad som är klart är att hennes tolkning väljer bort det Lars Gustafsson (1987) och Martin Tegen (2009) gjorde när de översatte dessa sonetter, alltså rim och meter.

Men det blir ju ändå en bokstavstrogen återgivning av originalets dikter. Om själva boken finns inte mycket att säga som inte är allmänt stoff: hur Rilke hamnade i en skaparkris under skrivandet av de mäktiga Duino-elegierna, men förlöstes kreativt och bara behövde några veckor för att skriva dessa sonetter samt avslutningen på elegierna. Hur sonetterna är tillägnade Wera Ouckama Knoop, en 19-årig dansös som var väninna till Rilkes dotter och som dött strax innan. Hur de, på typiskt Rilke-maner, skildrar livet och döden, på hymniskt språk. Hur de förlitar sig på Ovidius Metamorfoser för att ge Orfeus-myten en bakgrund till skeendet.

På ett sätt är Tuominens teknik både friare och mer beroende. Det som framträder när hon utsätter dikterna för sin behandling är en annan Rilke-röst, och man kan förvisso säga att den har en del gemensamt med Tuominens egna röst. Men det beror också på att deras temperament liknade varandra. Hon skriver på ett språk – för att travestera Oskar Pastiors beteckning på Hölderlin – besläktat med svenskan. Nog finns också rester av det hymniska kvar i denna överföring av tysk överspändhet till svenskt dito.

För det Rilke mest är intresserad av här är att visa hur svårt livet är – och att det finns medel för den lidande människan att uthärda. Du måste inse att du ingår i ett större lidande, och acceptera det gemensamma i tillvaron. Hans poetik strävar efter samhörigheten.

Vad Tuominen då gör med Rilkes Orfeus är att göra honom mer ostädad, en sargad gestalt som förtvivlat irrar, vingklippt och förvirrad. Man kunde säga: mer mänsklig, mer lik våra egna bortkomna fumliga försök att klara oss när det blåser storm i våra själar. Då kan triumfen uppstå även när det är som är mest bottenlöst:

                      Jubel vet, och längtan är beständig, –

                      endast klagan lär ännu; flickbehändig

                      repar hon igenom nätter upp det gamla onda.

                      Men plötsligt, om än snett och tafatt,

                      utpekar hon en stjärnbild av vår stämma

                      i den himmel, som av hennes anda icke grumlas.

Det kan då jämföras med originalet (som bekant, åttonde sonetten i första delen):

                      Jubel weiß, und Sehnsucht ist geständig, -

                      nur die Klage lernt noch; mädchenhändig

                      zählt sie nächtelang das alte Schlimme.

                      Aber plötzlich, schräg und ungeübt,

                      hält sie doch ein Sternbild unsrer Stimme

                      in den Himmel, den ihr Hauch nicht trübt.

Det är en nästan rörande bokstavstrogen tolkning. Man kunde säga att hon gör rimmen överflödiga, typ att hon sudda ut dem, och det är förstås djärvt (någon kunde invända: slött). På twitter föreslog Håkan Lindgren att för Rilke är rimmen mindre av begränsning, och mer av nödvändigt redskap: ”det är som om rimmen tänker åt honom, hjälper honom att formulera sig”. En Rilke utan rim blir lite som att föreställa sig, tja vad vet jag, öl utan alkohol …

Den viktiga insatsen består i att Tuominen därmed tar ned honom på jorden, liksom rycker tag i det som fladdrar i hans vers, det som hotar att sväva iväg och bli för abstrakt. Visst, vi gillar Rilke för att han utför detta trick, men ärligt: det som är Rilkes bestående bidrag är hans oerhörda, jag vill nästan säga måttlösa förståelse för det mänskliga. Här saknas en allmängiltig bild av sorgen, utan han skriver fram en balans mellan det svåra och det enkla, en förståelse för att det genuina livet innehåller bådadera.

Rilke blir ibland orakelkryptisk (”Rent är i klarnande mening, / det som sker med oss själva”). I denna översättning blir han ibland så korthuggen att hans utsagor kan erinra om hur Paul Celan skrev dikter. Det skulle Celan aldrig ha gått med på, förstås, men nog kan rader som dessa ge en föraning om det hårda som Celan skulle syssla med: ”Det som förblir bakom lås, är snart det förstelnade, / tror det sig säkert i skyddet av det oansenliga gråa? / Vänta, ett hårdaste varnar ur fjärran det hårda. / Smärta –: frånvarande hammare forska ut!”

Det är en filosofi som svävar fram i brottstycken och fragment, där man kan plocka aforismerna i farten. I det ofullbordade och otillräckliga som dessa sonetter tecknar är kanske Tuominens sätt att göra våld på dem det mest rättvisande. För Rilke är en ansats – en vilja – ett försök. Det är vanskligt att tyda levnadsråden, som uppstår i ögonblicket, att du bör hejda dig, sluta stressa, kort sagt: lev! Det gestaltas i det alltså extatiska nuet, i dansen som Rilke ger sitt språk som en bild av den döda flickan. I rörelsen, i flykten, i kroppens vägran att stilla sig. I själens rörelse.

Som läsare är det bara att följa med. När Eva Ström översatte Shakespeares sonetter talade hon om en ”sonettvind”, som då och då uppstår under läsningen. Här hos Rilke är det mer frågan om en ”sonettvåg”, en cirklande rörelse som finns i språket och som du som läser kan skönja mer än erfara.

Hur det då är att läsa Rilke, oavsett översättning, visas i Kieslowskis Den blå filmen, där änkan Julie efter kompositören Patrice sätter upp hans partitur på väggen. När hon stryker med fingret över noterna spelar – ur tomma intet – musiken. När hon tar bort fingret tystnar den. Inte för att jag vill reducera Rilke till musik – reducera eller upphöja, välj själv. Jag tror det var Lars Norén som i något av sina fragment skrev att all konst strävar efter att bli musik, även musiken.

Det klart mer robusta tilltalet hos Tuominen kan illustreras av tredje sonetten i andra delen, som apostroferar en spegel och avslutas så här:

                      Mångengång är ni fulla av måleri.

                      Några synes ha in gått i er –,

                      andra sände ni skyggt förbi.

                      Men den skönaste skall förbli,

                      tills bortom återhållna kinder

                      inträngt avskild ren narciss.

                      Manchmal seid ihr voll Malerei.

                      Einige scheinen in euch gegangen -,

                      andere schicktet ihr scheu vorbei.

                      Aber die Schönste wird bleiben -, bis

                      drüben in ihre enthaltenen Wangen

                      eindrang der klare gelöste Narziß.

Att sonetterna skrevs 1922 är förstås bara en tillfällighet, att samtidigt Joyce utkom med Ulysses och Eliot med The Waste Land – det vill säga, ett märkesår för den litterära modernismen. Rilke befinner sig mittemellan ett klassiskt idel och ett modernt, och här är det som att han hittat brottpunkten mellan just det gamla och det nya – en helt ny röst.

Tuominen frilägger denna kraft hos Rilke, samtidigt som hon alltså tonar ned det hymniska. Underförstått visar hon (viskar hon?) att svenskan inte är något hymniskt språk. Hennes försvenskning av Rilkes eteriska tyska är jordnära. De blir också en påminnelse att Rilke kan man egentligen inte ens läsa, utan bara umgås med. Och då läser man inte för att upptäcka nya lager av förståelse, utan mer för att vistas i hans sam-varo.

I sitt efterord menar Tuominen att man behöver ha levt ett visst liv för att förstå Rilke. Lika övertygad som jag är av det, lika skeptisk ställer jag mig till hennes försvar för bristen på rim genom att hon framhäver det frigörande hos Rilke.