Stiftet, Linda Holmer & Ina Marie Winther Åshaug, Dockhaveri

Under de senaste åren har förlaget Dockhaveri vitaliserat den svenska bokutgivningen med böcker som ständigt vinglat bort från den etablerade utgivningen. Om man tröttnat på att samtidslitteraturen är lite väl rumsren och verserad finns det i det här bråkigt brokiga kollektivet ett alternativ som heter duga. Låt gå för att dess utgivning är ojämn, för entusiasmen och viljan att ge uttryck åt nya röster kompenserar det mesta av valpigheten.

Som i bilderboken Stiftet, som är ett samarbete mellan Linda Holmer, adjunkt på Högskolan för design och konsthantverk i Göteborg, och Ina Maria Winther Åshaug, norsk konstnär. Deras bok är murrigt skön, på det sättet att den minst av allt främjar det tillrättalagda och etablerade. Över bilderna finns en rastlöshet som överensstämmer med berättelsen.

Det är den klassiska coming of age-storyn, med en ung tjej som har en halvtaskig relation med sin mamma, och som verkar vara ensam i skolan, tills hon får kontakt med några av de coola, som Tess och Nättan. Med det följer andra vanor, som inkluderar sprit och sex. Det handlar om att unna sig förbjudna saker, om att ge efter för det man intuitivt vet inte är bra för dig, och det handlar – som titeln indikerar – om läppstiftets funktion.  

Ja, men i första hand är det en berättelse om integritet. Om identitet och uppväxt, jo, men när berättaren träffar killen med munsåret blir det distanslöst och trovärdigt. Det är inte ofta det inträffar att man får den ingivelsen när man läser ny svensk litteratur, att ”så här är det!”

Det Holmer och Winther Åshaug har gjort är att låta sin berättelse formas av innehållet. Det blir då lika otydligt och ovisst som tillvaron är för en tonåring, med skolan, den eviga dödtiden, det ständiga väntandet på att en dag måste nånting hända när allt slår in … Men i det här finns också det primitiva: bildberättelsen renodlar och skalar bort allt oväsentligt, och resultatet är en underbart tillknäppt historia, där man förgäves spanar efter leenden eller ens lugn i personernas ansikten.  

Det finns en kreativt lyckosam råhet i formen som är Dockhaveris egna bidrag, alltså att det tillåts vara så fortfarande ofärdigt, att det ger ett nästan amatörmässigt intryck. Här finns också en nedtonad humor, som när huvudpersonen duschar efter att ha haft sex med killen med munsår: ”Egentligen är allt okej”, lyder den lakoniska textraden. Fast man undrar varför duschstrålen sveper in henne i svart vatten: är det för att betona att hon är fortsatt ren, eller att vattnet bidrar till hennes nedsmutsning, att det inte går att tvätta sig ren?