Rakkniven, Eva Ström, Bonniers

Ibland när man läser nyskrivna litterära verk som är bearbetningar av redan existerande klassiker kan man undra om det verkligen är nödvändigt att utnyttja den befintliga litteraturen. Kunde inte samma sak sägas med karaktärer som författaren själv hittat på?

Med andra ord: vad vill Eva Ström tillföra när hon nu har lånat August Strindbergs karaktär Fröken Julie till sin roman Rakkniven? Vi återkommer till det, för efter att Hjalmar Söderberg i så många år fungerat som pålitlig leverantör åt tämligen många nutida efterföljare har nu turen kommit till hans något äldre kollega. Här visar det sig att Julie överlever sitt förmodade självmord, och vi följer henne genom Europa därefter.

Överlever – är det en radikal tolkning av Strindbergs drama? Nja, för varje år när jag läser pjäsen med mina elever måste jag förtydliga detta, att hon verkligen skär halsen av sig. Men det är ändå ett överenskommet slut: i pjäsen står det ju bara att hon ”går bestämt ut genom dörren” och lämnar scenrummet med rakkniven i handen. Hos Ström blir förklaringen att hon varit för full för att ha gjort ett ordentligt jobb när hon fick Jeans uppmaning att skära halsen av sig. Resultatet är ett missklädsamt ärr på halsen, som hon vägrar täcka.

Denna rakkniv har hon med sig som en tröstande talisman i fodret på sin kappa, när hon först fraktas till hospitalet Skovsborg i Danmark, och sedan till ett Birgittinerkloster i Rom. Väl där upptäcks att hon är gravid (det Strindberg med ovanlig finkänslighet kallade ”följderna” blir alltså infriat i denna apokryfiska sequel). Året är 1889, kuriöst nog året efter pjäsen skrevs. Det är året efter Victoria Benedictssons identiska självmord, samma år som Sixten Sparre och Elvira Madigans självmord. Julie behåller sin rakkniv, och den behåller sin lockelse, detta manligt kodade instrument, som också är hennes biljett till den frihet som inte fanns på grevens slott.   

I Ströms roman får vi en Julie som i hög grad är baserad på den – faktiskt – mångbottnade människa som Strindberg lyckades skriva fram. Hennes ensamma uppväxt betonas som en tänkbar förklaring till hennes excentriska beteende. Genom hela romanen läser hon maximer av 1600-talsfilosofen La Rochefoucauld, och hämtar styrka och inspiration ur dennes cynismer.   

Ström, som också är läkare, använder sin utforskande blick för att ge oss inblick i samtidens läkekonst, dels när Julie undersöks i Danmark, med journalanteckningar som blir just så intima och integritetskränkande som man kan förvänta sig, och dels i gynekologundersökningar som företes i Rom av den svenske läkaren Axel Munthe. 

Till det märkliga med Strindbergs pjäs hör ju att han inte lyckades följa intentionerna från sitt eget förord, när han gjorde Julie till en mycket mer komplex karaktär än den endimensionella strebern Jean. Det kan få en att undra – helt i strid med de invändningar jag reste inledningsvis – varför ingen tidigare fått idén att skriva vidare på Julies öde. Är det ens så självklart att hon måste dö? I Anna Petterssons uppsättning på Dramaten för några år sedan togs författaren in på scenen, för att bli jagad och med viss säkerhet rentav mördad av sin egen karaktär, alltså Julie.

P.O. Enquist skrev en gång en besynnerlig essä om denna pjäs av Strindberg, och hans text är full av förbluffande usla slutsatser, som att den har ”teaterhistoriens sämsta slut”, men också en del som är förbluffande bra:

   ”Fröken Julie vill dö, det är hennes oerhörda drivkraft.

   För att uppnå detta måste hon uppsöka ett litet brott, förförelsen, som ger henne möjlighet att utse sina bödlar, som är två unga oskyldiga människor. Hennes brott är inte samlaget utan dödspassionen.

   ’Fröken Julie’ är en pjäs om hur döden uppsöker livet, och destruerar det.”

Om vi tidigare fått se en Julie som varit för naiv för sitt eget bästa, tar Ström till vara hennes latenta intelligens, och gör henne till en pragmatisk romankaraktär, stursk och nyckfull. Hon ges agens. På tal om intentioner, så vet jag inte om det har varit meningen, men hon skriver något av en Strindberg-roman. En del av hans idéer från Giftas, om äktenskapet och dess mer gynnsamma möjligheter att fungera på landsbygden blir en del av romanens idéstoff, och överlag är det en oväntat sympatisk Julie vi får möta här. Hennes öde blir normaliserat, medan Jean bleknar i kulissen, och ter sig allt mer skurkaktig.

Det framsynta hos Strindberg visar sig också i hur Ström gör både Julie och den manlige karaktären Paul Neckerwasser till moderna människor. Det gemensamma med Strindberg är att även han skriver romaner om människor som är klart förankrade i ett 1800-tal som de fått nog av och vill lämna. Så ja, det här är en kaxig roman som mer än fyller sitt syfte, och ger en välbehövlig nyansering av denna fortsatt levande fiktiva karaktär – att hon dör i slutet av Strindbergs pjäs är en etablerad dogm som härmed kan avlivas.