Vill vi ha ett samhälle utan poesi?

För den som bryr sig om svensk kultur har det varit marterande att följa Svenska Akademiens sönderfall inför öppen ridå. Allra svårast har det varit att följa Katarina Frostenson, som under året har gått från att vara okänd till ökänd.  

Nu har hon av allt att döma gett upp sin stol i Akademien, men kräver ett arvode för att kunna fortsätta verka som poet. Givetvis är det provocerande för många, som anser att en kulturarbetare ska kunna försörja sig på den konst hen producerar.

Det är ynkedom att ha ett samhälle som inte har råd att försörja konstnärer som inte är tillräckligt kommersiellt gångbara. Alliansen avskaffade utan större protester den livstida statliga konstnärslönen för tio år sedan, ett system som Sverige i likhet med de flesta civiliserade länder haft sedan 1960-talet. Problemet här är större än att ett gnidigt samhälle inte har råd med allmosor åt en överklasspoet.   

Det har alltid funnits i Sverige, detta bonniga land, ett förakt mot allt konst som inte är omedelbart begriplig. Visst, vi hyllade under 2018 i stort sett enhälligt Ingmar Bergman, men när han levde jagades han ut ur landet felaktigt anklagad för skattebrott. En allmän uppfattning var att han gjorde navelskådande och obegripliga filmer om sin egen ångest. Att hans rykte utomlands samtidigt växte sig större än någon annan svensk kulturarbetare någonsin betraktades som en pinsamhet.     

Skillnaden är att detta förakt blivit allt mer politiskt gångbart och efterfrågat. Väljarskarorna känner sig befryndade med partiledare som stoltserar med sin brist på bildning och med kulturella referensramar som inte har större ambitioner än Camilla Läckberg och schlagerfestivalen.  

Poesin är en odugling i konkurrenskraft gentemot annan litteratur, och har ingen chans mot deckaren och feel good-romanen när det gäller försäljningssiffror. En gång om året dammar SVT av den mossiga dikten ”Nyårsklockan” av Tennyson och låter en skådespelare ta sig an den som vore den en slagpåse, senast Mikael Persbrandt på nyårsafton. Och i programserien ”Helt lyriskt” får vi lyssna på pliktskyldigt mediokra tolkningar av älskade skalder från förr, för säkerhets skull döda.

Vad ska ett samhälle då ha poesin till, när den är så olönsam? Vi kan antingen nöja oss med marknadens villkor och rätta oss efter dess minimala intresse för allt som inte är lättsmält, eller så kan vi bejaka den enorma kraft som finns hos författare som utmanar tanken och vågar stryka mothårs.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 11/1 2019)