Au pair, Cecilia Hansson, Natur & Kultur

I början av 90-talet är Cecilia Hansson au pair i Wien. Hon avverkar några olika familjer, pluggar tyska på universitetet och blir förälskad i sin lärare Walter. De börjar träffas, allt mer privat, men deras relation utvecklas inte. I nutiden bestämmer sig Hansson för att uppsöka den här tiden igen, för att ta reda på hur det blev, och vad hon blev.

Boken, som är uttalat självbiografisk, heter Au pair. Kronologin är uppbruten: ibland befinner vi oss i Wien på 90-talet, ibland i Stockholm i början av 00-talet när hon debuterar som poet, ibland i nutiden med familjeliv. Cecilia går ut gymnasiet i Luleå med höga betyg och kan bli vad som helst, men väljer kulturen, till föräldrarnas besvikelse, som anar att ett otryggare och mindre lukrativt liv väntar för den som jobbar med kultur.

Som boken beskriver det verkar det inte heller ha lett till ett lyckligt liv, åtminstone gestaltas en ständig rastlöshet, att hon har trivts med att vistas i det tillfälliga. Så har också de olika jobben och de olika identiteterna avlöst varandra, med journalism på radio och tidningar, författare under 00-talet, översättare – ja, även en vistelse på teaterskolan hinns med. Kanske inte lyckligare, men åtminstone annorlunda.    

Boken försöker återanknyta till Walters betydelse i hennes liv, och jag läser den som ett försök att göra sig kvitt honom. Hon åker till Wien i nutid för att plugga, med avsikten att träffa honom. Det blir också ett möte på bokens sista sidor, men hur det avlöper behöver jag inte avslöja här.

Här går vi tillbaka i tiden, men helt utan nostalgi. Cecilia blir i boken en betraktare över sitt eget liv, som med fascinerad blick uppfattar ett skeende. Minnet är knivskarpt och detaljerat, men hon råkade glömma sin dagbok i en telefonkiosk på Währinger Straße.  Hon får förlita sig på de brev hon skrev till sina kompisar.

Skeendet handlar också om hennes drift att bli författare. Den här boken blir då ett försök att skriva om debutboken Revbensdagar, morgnar, och göra den kärlekshistorien mer autentisk. Fast går det ens? När hon här återger mötena med Walter sker det på ett teatraliskt vis, och vi kan inte riktigt komma nära honom som litterär gestalt.

Fast är det en brist? I hennes huvud är han stelnad i tiden, fortfarande den fängslande relativt unge mannen – drygt 30 – när han var hennes lärare. Minnet är så djävla opålitligt. Baksidestexten kallar det ”en memoar om besatthet”, och ja, Walter är en besatthet, och som sådan fullständigt opålitlig.

Hansson ger intryck av att ha skrivit sin bok i ett rasande tempo. Det finns en aggressivitet i texten, som laddar den med energi och får mig att sträckläsa boken. De korta kapitlen liknar fragment, intryck som redovisas. Men den är också rolig och fyndig, när hon skildrar hur obekväm hon känner sig som 19-åring i Wien, hur hon tragglar med tyskan och ständigt gör bort sig. De korta porträtten av andra människor är exakta och träffsäkra. Det skapas också en mäktig balans när hon så helt lever sig in i tonåringens sinne för överdrifter och melodrama, samtidigt som hon bevarar en insiktsfull distans. En liknande balans uppstår mellan det klara draget av självförakt som ändå inrymmer gott självförtroende och ett tydligt driv mot att åstadkomma saker, att ta sig vidare.  

Även om berättartekniken i någon mån liknar de många anglosaxiska essäromaner som vi kunnat läsa på senare år, böcker av bland andra Chris Krauss, Maggie Nelson, Leslie Jamison, är det här okonventionellt skrivet. Det finns något frigörande i själva projektet, och även om Hansson inte lägger till rätta – eller snarare just därför att hon inte gör det – ges hennes utforskande ett förklarande slags ljus. Det är också en slags bildningsroman hon har skrivit, om den valhänta tonåringen som går från att tycka att Nietzsche är nazist till att upptäcka att han är en användbar filosof.   

Det finns en kreativ vilsenhet över detta märkliga sökande efter en identitet. Jag gillar hur den grubblar sig fram, tankfullt och ärligt. Sällan har jag också läst en så ogarderad historia om sexualitet, där Hansson så att säga redovisar sina erfarenheter utan att vare sig skryta över eller skämmas för dem.