Ordkonst Dagbok (2018:5)

En av de första fördomar man får strandsätta som läsare är att man inte läser andras brev eller dagböcker. För ägnar man sig med någon form av seriositet åt litteratur får man överge alla prydliga principer och kasta sig över de mest privata skrifterna från författarnas pennor.

Fast, dagboken är ju den yttersta fiktionen: många av äldre tiders författare skrev dagböcker och brev i full vetskap att de i framtiden skulle läsas av oss, och intresset för den här typen av paraphernalia har nog aldrig varit större än just under det här tidiga 2000-talet. I den mån det existerar en fjärde vägg bryts den hela tiden när författarna vinkar åt läsare som inte ens behöver kika över axeln eller bryta sig in i förseglade dagböcker.

Ordkonst ägnar sitt nya nummer (2018:5) åt ”Dagboken”, och man har som vanligt lyckats locka några etablerade skribenter bland bidragsgivarna. Här skriver Leif Holmstrand på sitt oefterhärmliga vis fem passivt attackerande texter som bland annat recyclar Södergran, och Helena Fagertun om Anaïs Nins dagböcker, och den omvittnade besatthet de kan skänka sin läsare.

Eftersom jag har följt Ordkonst i några år nu finns det mycket att känna igen sig i, även om de separata numren gärna tar sig an ämnen på oförutsägbara sätt. Det brukar finnas essäer, dikter, recensioner, illustrationer, så även här, men också – och det här gör det till något helt unikt i den svenska tidskriftsfloran – med några inslag av något man kunde kalla TMI, eller bara den sortens upplysningar som gör läsaren (jag!) besvärad, och det kan jag uppfatta som djärvt (TMI behöver inte vara pejorativt). I det här numret bidrar Emil Zawadzki med en sådan text: efter att ha skrivit en trevande essä där han resonerar kring autofiktionen avslutar han med en sängkammarscen av privat art.

Han nämner också Witold Gombrovicz, som bland mycket annat skrev (i romanen Pornografi om jag inte missminner mig) att ”Efter de trettio inträder människan i det avskyvärda.” Raden ekar i Kristoffer Appelvik Lax dikt: ”Efter 30 kan inget vara svindlande.” Tror Gombrovicz på ett sätt både skulle hålla med och förebrå det påståendet …

Annat av intresse i detta nummer är Martin Jovikens muntra men också förbehållslöst privata dagboksutdrag, som kan parallelläsas med Martin Witts mer tristessinriktade dagbok (inklusive en del bilder), Mariana Anderssons tv-reflektioner (inklusive en del porrfilm), en samskriven uppsluppet sorgsen Köpenhamnsreseberättelse av Julia Videgård och Agnes Mührer (inklusive betydligt mer porrfilm). Samt Alice Hansens recension av Sigrid Rausings memoarer – en finfin text som visar att ett paradigmskifte möjligen kommer att avhandlas av framtidens presumtiva forskare, det vill säga att dagstidningsrecensionernas stiltje håller på att övertas av andra arenor, såsom webbsajter som ”Örnen & Kråkan”, och litterära tidskrifter i marginalen.

Eller, för den delen litteraturbloggar. Är det en tillfällighet att du läser den första texten om det här tidskriftsnumret här, eller är det ett mönster, och är det i så fall övergående?