Monsieur Andesmas eftermiddag, Marguerite Duras, översättning Peter Landelius, Lind & Co

Den svenska utgivningen av Margurite Duras böcker håller på att bli allt mer komplett. Till de många olika översättare som överfört hennes prosa till svenska sällar sig nu Peter Landelius, med den korta romanen Monsieur Andesmas eftermiddag. Knappast en av de mest kända – det finns förstås orsaker till att tidigare översättare prioriterat mästerverk som Lol V. Steins hänförelse, Älskaren, Smärtan – och varför inte Vicekonsuln, som förlaget Lind & Co utgav bara häromåret.   

Liksom den gången har Kristoffer Leandoer skrivit ett förord. Det är långt men utmärkt, och han passar på att skriva om rastlösheten som finns både hos Duras och hos många av hennes karaktärer – deras oförmåga att vara i stunden, och att de alltid måste längta och sträva efter något odefinierbart. Möjligen betonar han denna likhet mellan författaren och protagonisten. Inte för att han nödvändigtvis har fel, men frågan är väl om det behöver sägas med sådan emfas.  

Monsieur Andesmas eftermiddag utkom 1962, filmatiserades i början av 2000-talet, och handlar om en korpulent äldre man som isolerat sig i ett hus i utkanten av en liten sovstad. Det är bekant territorium för Durasläsaren: det är sommar, någon befinner sig utanför en gemenskap, vaga antydningar om obehag är diskret inordnade i texten. Det som saknas är alkoholen.

Duras förlitar sig på atmosfär, både i bokstavlig och bildlig mening, genom att hettan är påtaglig både för det yttre klimatet i miljön och det inre klimatet för personerna. Både denna känsla för atmosfär och hennes nonchalanta inställning till intrig förenar henne med en författare som William Faulkner – något annat är hur hon lär ut uthärdandet, att man får lära sig stå ut med lidandet, som ett ofrånkomligt livsvillkor.  

Hennes karaktärer är ensamma, medan andra roar sig. Monsieur Andesmas väntar på sin tonåriga dotter Valérie, som dansar nere i stadens centrum. Det gör hon tillsammans med Michel Arc, som ska bygga en terrass vid huset, som är ämnat åt dottern. Ett något yngre barn besöker honom, liksom hennes mamma. Inget kan hjälpa honom ut ur vare sig isoleringen eller de otäcka tankarna: ”Det behagliga minnet av den gamla plågan rör honom inte mycket mer än minnet av den otröstliga skuldkänslan inför en kärlek som han har skymtat och genast strypt och glömt bland tusen andra.” Det yngre barnet blir bara en grym påminnelse om den förlupna dottern, och pengarna ett lönlöst försök till kompensation.

Det finns något rituellt över hur de andra besöker honom, dels barnet och de pengar kapitalisten Andesmas vräker över henne, och dels mamman, och hennes ängslan över vad som håller maken och Valérie från hemmet. Utan förvarning kan våld bryta fram, antingen verbalt eller fysiskt. Det ger förutsättningar till hänsynslösa insikter hos läsaren, att Duras så att säga då och då ger tillträde till de mest omstörtande tankarna.

Romanen har många likheter med andra romaner av Duras: den är kort, men stillastående och cirkulär, där tankar ältas och tas om, upprepar sig med smärre justeringar. Andesmas är mer vegeterande än mediterande eller begrundande. Förgäves söker jag efter recensioner i de svenska dagstidningarna av denna roman, utgiven tidigare i höst. Låt gå för att det inte är en av Duras mest betydande romaner, men det är ändå ett betydande författarskap, och ingen borde missunna sig ynnesten som det är att läsa det i så komplett form som möjligt.