Den synliga världen, Camilla Hammarström, Lejd

Den för svenska förhållanden relativt ovanliga prosadikten nyttjas då och då av Camilla Hammarström – så också i hennes nya bok Den synliga världen. I tre avsnitt varierar hon sitt ibland högstämt lyriska tilltal (tänk Rilke, förmedlad på Karin Boyes språk) med rättframma utsagor. Hon gör uppror mot den mätbara världen: ”Avsaknaden av mått inför det som är och blir. Fröerna från ditt tänkande landar på olika platser. Upptar och spirar mellan fjolårets tuvor.”

Det här är en frustrerande ojämn bok. I några starka dikter ges Ovidius Metamorfoser lyrisk påstötning som heter duga, men i några andra skriver Hammarström ekfraser som utgår från ”verkliga och påhittade konstverk” från ett antal konstnärer, som Duchamp, Kiefer, Tizian. Dessa är kanske lite för mekaniska, och då blir världen inte tillräckligt synlig. Hellre tar jag del av de dikter som utgör en världsbeskrivning, där hon beskriver ett landskap som det är desto lättare att se framför sig som både nödvändigt och värt att bevara. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 7/12 2018)