Lugnet, Tomas Bannerhed, Weyler

Med sin andra roman på fågeltema lyckas inte Tomas Bannerhed få sin prosa att lyfta. Huvudpersonen är en självupptagen kverulant, och berättelsen är tråkig, pretentiös och krystad.

Det är med höga förväntningar jag läser Tomas Bannerheds nya roman, den första sedan debuten Korparna, som för sju år sedan fick både Borås Tidnings Debutantpris och Augustpriset. Det är inte otänkbart att det är en bok som i framtiden kommer att vara lika högaktad som Lagerkvists Gäst hos verkligheten och Tunströms Juloratoriet.

Mycket är sig likt i återkomsten, som heter Lugnet. Även här är huvudpersonen en neurotisk fågelskådare. Det är inte alls svårt att föreställa sig pojken Klas från förra romanens 70-tal förflyttad till den unge mannen Urban i denna romans sena 90-tal. På fritiden samlar han på fågelägg, går i psykoanalys, och försöker inleda en kärleksrelation med en kvinna som han på ett obehagligt sätt stalkar med sin fågelkikare.

Tyvärr saknar denna andra roman den poetiska suggestivitet som debuten odlade i sådan rikedom. Berättelsen är stillastående, psykologin grund, och bildspråket föga originellt. När Urban tror att kvinnan han träffar är kär i honom känner han sig som ”en nyöppnad flaska champagne”, för övrigt en liknelse som fanns även i Korparna, fast då var det en flaska Pommac.

Det blir också monotont med de många brev mamman skriver till sonen, brev som han aldrig svarar på. Hon vistas på mentalsjukhuset Lugnet. Urban jagas av dåligt samvete för att han övergett mamman – men inte värre än att han tar ut förskottet på hennes arv.

Urban är överlag en ganska gnällig figur, och ibland undrar jag om Bannerhed helt enkelt vill skriva en karikatyr på en viss typ av manlig romanfigur som känns igen från romaner av Ulf Lundell, Jack Kerouac, Hjalmar Söderberg (samtliga författare som namndroppas flitigt för säkerhets skull). När han väl ska förlösas av den där typen av kvinna som finns i deras romaner, Kvinnan med stort K, blir det inget av det. 

Det är synd att Bannerhed inte lyckats ge Urban liv, inte förmått visa hans personlighet på ett mer spännande sätt. Att han är ensam räcker inte för att jag ska fatta intresse för honom. I stället för repliker mellan levande människor får vi parodiskt övertydliga psykoanalytiska monologer när Urban går i terapi, och hans tjej Sonja föreläser lika parodiskt om Franz Kafka och Gayatri Spivak. Exakt allt som de säger kan man läsa in sig på fem minuter på wikipedia.

När den här romanen är originell är den det på det på ett krystat sätt som bara blir pinsamt. Den är också full av upprepningar, som när Urban för kanske femte gången ställer in en äggkopp med sin sperma i frysen. Den är också pretentiös: han vill kryokonserveras för att bli upptinad i framtiden, helst med en kvinna vid sin sida, men Hermann Hesse får honom på andra tankar.

Det här är en roman med hög fallhöjd. Om Korparna var så bra att den illustrerade William Blakes tes att ingen fågel flyger för högt om den flyger med sina egna vingar, visar Lugnet att få saker faller lika avslöjande platt mot marken som litteratur utan luft under vingarna.  

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 11/9 2018)