Framtidens kritik. Två essäer, Axel Andersson, Alexander Svedberg, Ariel litterär kritik

Kritikens kris är konstant. Det enda man med säkerhet kan säga är att det var bättre förr, och säg den tid som inte har klagat på dagskritiken: än har det gällt förytligande, att den har blivit för kort, att den bara recenserar fel sorts böcker … Som Carl-Michael Edenborg visade nyligen i en undersökning i Aftonbladet, inspirerad av nordiska kollegers arbete i Danmark och Norge, så kan man i alla fall konstatera att recensionerna har blivit färre.

Men det är en sak att befinna sig i kris – tydligen går det ju att klara kriser hur länge som helst – och en annan att befinna sig dödförklarad. Nog finns det ett större allvar i de senaste årens kritikdebatt, nämligen att den inte längre är en angelägenhet för en större bildad publik. Om det förr var kutym att följa kritikernas arbete har det nog mer och mer blivit fråga om att skriva recensioner som på sin höjd läses av andra recensenter. Att debatten intensifieras just nu, bland annat manifesterat i att det kommit en drös nya böcker i ämnet det senaste halvåret, kunde vara ett tecken på dödsryckningar. Men så apokalyptiska kan man väl inte vara, ens på en blogg?

Hur ser då en framtida kritik ut? Axel Andersson och Alexander Svedberg, två hyfsat unga kritiker själva (typ 30 och 40 år) har skrivit var sin essä som har samlats i Fria Seminariet i Litterär kritiks serie på Ariel: Framtidens kritik. Utifrån var sitt perspektiv har de koncentrerat sig på vilka konsekvenser digitaliseringen får för den litterära kritiken. Ibland blir det mer än lovligt teoretiskt, när det inte bara är mer än lovligt spekulativt, men å andra sidan välkomnar jag ett gediget försök att ändå närma sig ett svar på hur framtida kritik kan skrivas. Det är mer än någon annan orkat med.

Båda kommer de från Kritiklabbet, där Magnus William-Olssons ande svävar både bokstavligt och bildligt över deras respektive arbete. Till de kusligheter som kan registreras när det gäller kritikens status i dag är att det inte ens märks hur mycket mark som har tappats. När jag någon gång har tillfrågats har jag svarat att ett alternativ kunde vara att recensionen ersattes av ett mer essäistiskt skrivande – kalla det för all del ett mer konstnärligt förhållningssätt. Framför allt Svedberg är inne på liknande tankegångar i sin essä här.

Man behöver inte heller se det som att recension och essä nödvändigtvis måste vara motsatspar: man kan tillåta att de kompletterar varandra. Vad som inte får glömmas bort är att kritiken inte kan abdikera från sitt ansvar att också fälla en dom, att det är en bedömningsarbete. Men om för mycket av kritiken rör sig om att säga ”ja” eller ”nej” kunde kritikern lätt bytas ut mot en bot, en AI, där algoritmerna gör jobbet lika bra. På sätt och vis är bedömningsarbetet redan i sig automatiserat, och bygger på erfarenhet, eller för att tala dataspråk, på information som bearbetats. Av den mänskliga hjärnan, än så länge. Nu är ju en recension inte enbart bedömning, och mitt intryck är att dess andra del – den känsligare delen, den resonerande delen, åtminstone i dagsläget omöjligt kan ersättas av en AI.

För att överleva måste kritikern anpassa sig, överskrida de begränsningar som skrivandet innebär. Ett av de problem Axel Andersson identifierar är att kritikern inte kan ta allt för nya vägar, utan det skrivna måste fortfarande ingå i ett igenkännbart sammanhang. Annars blir det för apart, och kan inte längre kallas kritik.

Vad är det där extra som tillförs, bortom algoritmerna? Man kunde kalla det dagsform. Kritikern som är att lita på, utan att bli förutsägbar. Den svåra balansgången i att vara konsekvent men med förmåga att överraska sina läsare. Det finns trots allt en slags nyckfullhet som håller sig inom det konsekventas ramar.

Andersson skriver om behovet av nya fält, där bloggar kunde vara ett exempel. (Men det har väl sedan 2006 talats om att bloggen kommer att göra den traditionella dagstidningskritiken överflödig …) Då skapas i vilket fall behovet av redaktionell kompetens, för att överbrygga avståndet mellan professionella och amatöristiska skribenter. (Själv befinner jag mig väl, om parentesen tillåts, någonstans mittemellan.)

I Anderssons värld blir demokratisering och digitalisering indikationer på historiens slut, där behovet av konst och filosofi blir överflödigt. Kanske kritikens kris löses av sig själv, genom att det saknas verk att längre bedöma. Att det saknas goda instanser i den typen av framtid blir tydligt: ”Det är inte vi som grammatiserar vår värld, utan snarare vår värld som grammatiseras av strukturer som kontrolleras av personer vilka befinner sig långt utanför en demokratisk beslutsordning.” En elit i avsaknad av kompetens, kunde man också säga. Man kunde också säga: internet är inget demokratiskt verktyg, för det är ju debila kändisar och populistiska influencers som dominerar och har makt.

Nya sätt att berätta – digitalt – kräver ny kritik, det kan man vara ense med, men det är svårare att definiera hur denna nya kritik ska se ut. Alexander Svedberg försöker göra det, med mer eller mindre spännande förslag. Att det kommer att involvera en annan teknik än den som används i dag, det kan vi nog slå fast. Han föreställer sig tidningsredaktioner som utvidgar begreppet ”recension” till att låta texten bli föremål för medialisering, och anpassa sig utifrån annat än tryckt text. Något som redan skett med internet, men det kan göras på fler sätt, med uppläsningar, länkar, filmade inslag, musik …

Man kan undra vilka syften som uppfylls här. En bok är i sig inget statiskt föremål, och i allra minsta grad de så kallat klassiska böckerna. De blir ständigt utsatta för omvärderingar och nya tolkningar, i ett kontinuerligt samspel mellan samtid och dåtid, och man behöver inte heller se det som att en ny kritik av en klassisk bok avrättar (eller avfärdar, med en mindre drastisk metafor) den gamla kritiken, utan att de kompletterar och förstärker varandra. En bra bok mår bra av en utmanande tolkning.

Till Svedbergs försvar ska föras att han verkligen tar den alternativa kritiken på allvar, och menar att om nu ny kritik skrivs på nätet av så kallade ”stans” (efter Eminems låt), det vill säga stalkande fangirls, då behöver de ändå ingå i det kritiska samtalet. Ett av hans mer konstruktiva förslag är att låta kritiken få en mer framskjuten plats, genom att utöka kommentarsfunktionen, och i förlängningen öppna för mer utbyte mellan olika kritiker. Spontant tänker jag: låt två kritiker debattera en nyutgiven bok, och utifrån olika läsningar argumentera mot varandra. Det skulle stärka kritikerns position. Byt ut de djävla tårtprogrammen i Tv 4 – ha tävlingen ”Sveriges bästa recension” i stället. Eller varför inte låta ”Arga snickaren” ta paus till förmån för ”Arga kritikern”. (Nä, jag skojar bara. Eller?)  

Både Andersson och Svedberg talar sig varma för AR (Augmented Reality), och det är kanske där den nya kritiken finns. Den måste i vilket fall bli mer dialogisk: ”En framtida kritik konserverar inte, utan responderar”, menar Svedberg. Det gör den väl redan, tänker jag, men hör redan invändningen ”inte tillräckligt mycket!”

Så tänker jag, att det inte blev mycket till recension det här. Hade jag haft en redaktör kunde jag nog ha fått synpunkter på hur jag kunde utveckla och exemplifiera bättre, och förmodligen rådet att ta med mindre av ointressanta privata tankar. Å andra sidan är det tack vare Andersson och Svedberg jag överhuvutaget har tänkt, och det slår mig också att det här inte ens är en recension, för det här är en bokblogg och jag bestämmer själv vad jag vill kalla det, och för stunden kallar jag det essä.