Ordet för litteraturåret 2017 är "MER"!

En sammanfattning av litteraturåret 2017 börjar med de goda nyheterna och slutar med de dåliga. De goda: det ges ut väldigt många bra böcker! Det är två romaner som för mig står i särklass, därför att båda väcker den typ av frågor som fiktionen hanterar bättre än någon samhällsdebatt. I turkiske Hakan Gündays Mer följer vi en ung pojke som helt samvetslöst experimenterar på flyktingar, och  i sydkoreanska Han Kangs Vegetarianen upplever vi den makabra förvandlingen hos en kvinna som försöker lämna sitt kroppsliga stadium och bli en växt.

Andra minnesvärda romaner från i år har varit mexikanske Yuri Herraras  lugubra Kropparnas själavandring, irländska Sally Rooneys sammansatta Samtal med vänner och tyska Johanna Adorjáns vemodiga En alldeles särskild kärlek. Gemensamt för dessa tre är att de inte erbjuder några enkla lösningar på de problem som ställs. Alla skriver om relationer, om hur svårt men ändå nödvändigt det är att nå försoning. Vill man veta ”hur det går”, och helst andas ut på slutet, får man väl gå på bio i stället. 

Årets bästa återutgivning torde vara två engelskspråkiga bortglömda klassiker. Efter Stoner utkom för ett par år sedan har John Williams sparsamma författarskap aktualiserats, och frågan är om inte Augustus, hans sista roman, är hans allra bästa. Jean Rhys God morgon, midnatt! är också väl värd att läsa, då författaren redan på 30-talet skildrade kvinnors självklara rättighet att röra sig oantastade i stadsmiljön. I år har också första delen av Jorge Louis Borges genreöverskridande texter utgetts, i boken I, som inom kort följs av två ytterligare volymer.

Innan jag nämner något om svenska romaner vill jag vrida er blick en gnutta österut, mot grannlandet som nu i december firat sin hundraåriga självständighet. Översatt från finskan är Oneiron av Laura Lindstedt en av de mest fantasifulla och ambitiösa nordiska romaner jag har läst under hela 2000-talet. Och finlandssvenska romaner som Johanna Holmströms Själarnas ö, Philip Teirs Så upphör världen och Hannele Mikaela Taivassalos In transit visar att den som vill spetsa sin läsning med intelligens, humor och sisu har mycket att hämta där.

Några bra svenska romaner har ändå publicerats i år. Att Johannes Anyuru fick Augustpriset för De kommer att drunkna i sina mödrars tårar är lika välförtjänt som att Thom Lundberg vann Borås Tidnings Debutantpris för För vad sorg och smärta, två böcker som från var sitt håll berättar oumbärliga och dagsaktuella historier: om terrorism och om resandefolket.

Allra bäst av svenska romaner är i mitt tycke ändå Sigrid Combüchens Sidonie och Nathalie, för att den gestaltar flyktingödet på ett begripligt och mänskligt plan. Roligast var förstås Nils Håkansons Ödmården, en framtidsvision som tricksar sig fram mellan dystopi och utopi, på ett uppfunnet språk. Och Leif Holmstrands Förkylningen förstärker mitt intryck att han är Sveriges mest försummade författarhjälte.

Från USA har en handfull starkt politiska diktböcker översatts i år, främst Ocean Vuongs Natthimmel med kulhål och Claudia Rankines Medborgare. Epitetet ”viktig” är sällan någon kvalitetsstämpel, men i de här fallen tvekar jag inte att utnämna båda till både viktiga och förträffliga diktböcker. Lika viktig och bra har svenska Emil Boss Acceleration varit, då den förmedlar beska sanningar om villkoren för de utnyttjade arbetare som producerar systembolagets billiga lådviner.

Jenny Tunedals Rosor skador, om en anhörigs demenssjukdom, och Göran Sonnevis mäktiga svit Sekvenser mot Omega är två andra framstående diktsamlingar. Men Gunnar D. Hansson har svarat för årets lyriska bedrift. Hans Tapeshavet är årets ojämförligt bästa diktsamling, och den kommer att bilda skola och utgöra referenspunkt för alla framtida poeter.

En del bra författarbiografier har utkommit: Johan Svedjedals Den nya dagen gryr är en synnerligen välskriven bok om Karin Boye, medan Jesper Högströms Lusten och ensamheten är en något mer oengagerad bok om Hjalmar Söderberg. Som väntat blev Carl-Johan Malmbergs bok om William Butler Yeats, Var hemlig och gläds, en mönstergill genomgång av denna irländske nationalskald. Essäerna av Tatjana Brandt (terve, Suomi!) i Fängslad är inspirerande, speciellt för oss som gillar både Henry James och J.K. Rowling.

Så till de dåliga nyheterna. För så gott som all litteraturdebatt har under året varit beklaglig. Som om det inte räckte med sjunkande lässtatistik och dito bokförsäljning, och nedlagda bibliotek lite varstans i landet. Bokmässan präglades av närvaron av nazister, vilket ledde till förståeliga bojkotter. Synd att fokus flyttas från de helt nödvändiga mötena som där kan ske, och de lika nödvändiga tillfällena för de små förlagen att marknadsföra sig, när så många besökare valde att stanna hemma från mässan.

Höstens turer kring Svenska Akademien har försvagat dess anseende, och förmodligen gett rejäl ammunition till de som hatar finkultur. Hur ska då de aderton (numera blott sexton) ledamöterna gå helskinnade ur denna kris? Jag är inte säker på att det som på nyspråk heter ”transparens” skulle göra någon skillnad. Så som samhället ser ut i övrigt, med bildningsförakt representerat av så många, ser jag inget problem med en elitistisk sammanslutning.

 

Foto TT

En akademi ska kanske inte stampa för mycket i otakt med tidsandan heller. Risken är väl att de ängsligt börjar snegla sig över axeln för att inte någon ska bli gramse. Att fatta bättre beslut i framtiden är en god början. Nobelpriset till Kazuo Ishiguro var på ett sätt utmärkt, men också lite förutsägbart och rentav slött. Av arton elitister (förlåt, sexton) kunde man väl kräva mer än att de rekommenderar en bestsellerförfattare.   

Så en profetia för vad som kommer att ske en torsdag i oktober 2018 är att Sara Danius uttalar ett namn som gör många människor förbannade för att de inte hört talas om hens namn. Endast så kan Svenska Akademiens arbetsro bevaras.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 28/12 2017)