Medaljonger, Zofia Nałkowska, översättning Emi-Simone Zawall, Faethon

Efter andra världskriget gavs den polska författaren Zofia Nałkowska uppdraget från Justitieministeriet att dokumentera nazisternas brott mot det polska folket. Det resulterade i en märklig novellsamling 1946, som nu utgör det första som översätts till svenska av denna polska författare: Medaljonger. Det är Emi-Simone Zawall, som tidigare översatt Bruno Schulz, som översatt den här boken, som borde nå fler läsare än de 475 numrerade exemplar som förlaget Faethon har tryckt.

Eftersom intresset för andra världskriget är så utbrett bland det svenska folket. Inte minst medelålders män, som annars inte gjort sig kända för att vara storläsare, läser gott om både böcker om detta krig och de specialnummer av populärhistoriska tidskrifter som abonnerar på artiklar i ämnet.

Den här boken har en sällsam chockverkan på mig. Annars är det lätt att inbilla sig att det går att bli avtrubbad eller nivellerad av den mängd information som meddelats kring holocaust. I Nałkowskas fall uppnås effekten med hjälp av underdriften. Det är en metod som påminner om Tadeusz Bobrowskis sällsynt starka novellsamling Välkomna till gaskammaren, mina damer och herrar (senast på svenska 2014). Den som så önskar kan nog också hitta en parallell till Svetlana Aleksijevitjs dokumentära arbete.

För Nalkowska arbetar helt klart som en journalist när hon tar sig an de överlevandes historier. Hon avstår från förnumstiga förklaringar, och det ger de hårresande detaljerna från denna ojämförligt onda erfarenhet en kuslig inramning av normalitet. Mer än fabulerande stilist är hon lyssnande reporter.

Hennes nedtonade stil, hennes förmåga att aldrig ge efter åt indignationen, snarare förstärker det rasande ursinnet, och betonar exakt hur lite nåd och barmhärtighet som existerar i lägren. De sakliga konstaterandena lyckas inte dölja upprördheten över att detta kunde fortgå, och som autentiska vittnesmål blir det ett ovärderligt tidsdokument.

Här finns saker som delger sådant du inte egentligen hade velat veta om den mänskliga naturen. Inte bara om nazisterna, men också om hur djupt överlevnadsinstinkten går hos lägerfångarna, och vilka tabun den överskrider. För tvärtemot religionens naiva ståndpunkt, att den överlever som behåller sin livslust, berättar här en av de överlevande, en professor från Budapest, en mer krass erfarenhet, som bottnar mer i konkreta händelser än i abstrakta teorier: ”Jag överlevde genom att aldrig för ett ögonblick räkna med att bli räddad. Hade jag bevarat mina illusioner skulle jag aldrig ha fått behålla den inre frid som höll mig vid liv.”

De åtta texterna i den här boken befinner sig långt från den fiktiva novellen. Snarare ger novellen en ram åt de gräsliga tablåerna, de hemska episoderna där nazisternas gärningar varken överdrivs eller reduceras. Den här boken visar eftertryckligt hur djupt nazismen gick in i den tyska befolkningen, att det inte finns några ursäkter, att den både tillhör det som aldrig någonsin kan förstås och är alldeles för begriplig. Fragmenten ges en berättande form, men ju mer begripliga de görs, desto mer outhärdliga framstår dess innehåll.

De berättelser som återges är makabra och förstör nog sinnesstämningen mer än de avmätta rapporter som återfinns i andra dokument. Några exempel: de tvålar som tillverkades från fettet av döda judar hade bieffekten att lukten inte var så angenäm, men blev populära ändå, då de löddrade så bra. En kvinna hittar tre möss i en potatis, och funderar på att ge dem till katten, och drar en kuslig slutledning: ”Jag var lika nyfiken som Gestapo på hur det skulle te sig …” Med andra ord var det inte ens fiktion när Art Spiegelman i sitt seriealbum Maus uppfann parallellen mellan katter och möss.  

Jag tappar räkningen på hur många gånger jag börjar gråta när jag läser Nałkowskas bok. Just genom att vara så drabbande rekommenderar jag alla dessa historieintresserade farbröder: läs det här i stället och upplev på riktigt konsekvenserna av det krig ni är så intresserade av. It ain’t no fucking Pojken i randig pyjamas, kan jag meddela.  

(Den som vill läsa mer om författaren: här är Emi Simone-Zawalls efterord, som också publicerades i Svd Under strecket, 1/8 2017.)