Karavans kanon

I förra veckan gjorde KD:s ledare Ebba Busch-Thor en fadäs när hon i en intervju i Aktuellt inte klarade av att namnge en enda av författarna till tre svenska klassiker, däribland Gösta Berlings saga och Giftas. Men det är troligen mer ett tidstecken än en enstaka obildad politiker i hög ställning, för vi har fått ett samhälle där kultur betyder allt mindre, där kunskap om klassisk litteratur snarare är till onytta än gagn för en politiker som vill gå genom rutorna (skärmarna).

Det finns heller ingen anledning att nöja sig med svensk litteratur, för oss subversiva element som trotsar allt vad tidsanda heter, och frossar i den ynnest det är att ha tillgång till annat än Netflix-serier och deckare av Camilla Läckberg. Under rätt lång tid har tidskriften Karavan verkat för att tillgodo se detta tillstånd – någonstans mittemellan ett behov och en brist – tidigare under namnet Halva världens litteratur. Man kan göra mycket av Ebba Witt-Brattströms lättköpta poäng om män som uteslutande läser manliga författare som halvbildade, men för den som bara läser västerländsk litteratur kan man lika gärna klistra på samma etikett, då du då bara läser just halva världens litteratur.

I år firar Karavan 25 år, och det firas nu med ett ambitiöst jubileumsnummer (3-4 2017), som verkligen kan ses som ett försök att upprätta en kanon över just den litteratur som ligger utanför den främst anglosaxiska som annars forsar fram över oss.

För i det här jubileumsnumret finns då ett överflöd av litteratur som bara väntar på att bli kanoniserad. Om man så vill: en alternativ kanon, men då bara i meningen alternativ för oss i väst. Och däri ligger kruxet, att för en stor del av världen är det detta som utgör den centrala litteraturen.

Ett sådant exempel är den iranska poeten Forough Farrokhzad, som endast blygsamt översatts till svenska tidigare (för att stilla min nyfikenhet fick jag för ett par år sedan vända mig till en fin dansk utgåva). Förhoppningsvis stundar fler översättningar: åtminstone bådar Roza Galeh Dars introduktion gott, och den torde väcka slumrande svenska förlag.

En av de många poängerna som slås fast lite varstans är att vi kan känna till en och annan modern författare från andra ställen än Europa och USA. Vad vi går miste om är de författare som föregick dessa nutida storheter – och därmed blir vi sämre läsare av den nutida litteraturen, då vi saknar bildningen som kunde ha hjälpt oss att förstå varför den och den författaren skriver som hen gör.

Debatt borde väckas också av Jonathan Moréns ambitiösa studie av hur läroböcker och lärarutbildningen tar sig an icke-västerländsk litteratur. Inte så bra, lyder den kortfattade slutsatsen, något jag kan intyga av egen erfarenhet, trots att jag ändå läste en hel del postkolonial engelskspråkig litteratur med Raoul Granqvist, fast det är ett perspektiv Morén kritiserar.

En hel del av det som presenteras lockar till vidare läsning. Inte minst en kusligt skarp novell av Silvina Ocampo från Argentina. Om Borges är med på ett hörn av detta nummer? frågar du … självfallet, svarar jag, och bläddrar fram hans svindlande essä om vad en klassiker är: ”Klassisk är inte nödvändigtvis en bok (upprepar jag) som äger vissa värdefulla egenskaper utan det verk som generationer av människor, på grundval av olika behov, läser med erforderlig lust och gåtfull lojalitet.” Det är Gösta Berlings saga det, EBT!

Mer Argentina: Horacio Quiroga presenteras av Henrik Nilsson, och representeras av dels en sublim novell och dels tio fyndiga och vad jag kan bedöma högst användbara budord för en aspirerande novellist. Sensationellt nog publicerades två böcker av Quiroga på svenska för mer än 25 år sedan, på minimala förlag. Med tanke på hur bra den här novellen är kan jag bara ställa mina förhoppningar att något mer utkommer, någon gång, någonstans i Sverige.

Annars finns här så mycket att bara en liten del kan nämnas. Ambitionen att teckna en kanon syns i presentationen av tio mer eller mindre bortglömda latinamerikanska kvinnliga författare – här utlovas att en av Emma Reyes romaner ut på Norstedts i vår, men det tror jag när jag ser det. Ambitionen syns också i Stephan Larsens heltäckande exposé över afrikanska författare, där snart sagt ingen saknas. Eller en mer blygsam redovisning av fyra moderna japanska klassiker.

Och en kinesisk roman från 1300-talet! Och en myt om Ormar och stormgudar översatt från hettitiska! Och en arabisk prosaberättelse från 900-talet! Och kubansk vemodspoesi från förrförra sekelskiftet! I den mån något saknas är det väl Clarice Lispector, men hon var föremål för det nummer av tidskriften som kom i somras. (Tips: läs det när du har läst ut detta nummer.)    

Så det finns all anledning att plundra detta nummer på dess rikedom av tips. Vad blir resultatet? Sällan har jag känt ett större avstånd till Ebba Busch-Thor, och bara det är ju värt massor.