Ett annat Berlin. En udda reseguide, Peo Rask, Black Island Books

Håller Berlin på att ta över från London som svenskars europeiska favoritstad? Många unga, mer miljömedvetna än sina föräldrar, åker gärna billigt tåg hit, och många stannar kvar, eftersom man fortfarande kan bo billigt, även om hyrorna höjts drastiskt de senaste åren. Det billiga har förstås också sitt pris, nämligen att Berlin är en fattig, skuldtyngd stad.

Peo Rask har skrivit en guidebok till denna stad: Ett annat Berlin. En udda reseguide. Till saken hör att jag har läst tidigare ”alternativa” Berlin-guider, som Carl-Johan Vallgrens Berlin på 8 kapitel (1999/2009). Vallgren må vara initierad i sin essä, men han har ju också ovanan att ställa sig i vägen och skymma all utsikt. Rask har en helt annan approach, där han stillsamt flanerar och gör nedslag på ställen där andra guideböcker inte gärna gör halt.

Så det är en klar fördel för Rask, att han slipper den traditionella guidebokens uppdrag att vara heltäckande. Därför är kanske hans bok ingen för den som inte känner till Berlin – jag som varit där tio gånger får i den här boken ändå massor med tips på nya ställen att ta mig till. Det är ett urval, och sådana kan alltid ifrågasättas, och nog saknas egna favoritställen. Men så är det ju: det här är både en väldigt bra början och en suverän fortsättning för den erfarne Berlinresenären. Han tar sig till bunkrar, visar DDR:s betonghus i Plattenbau, naziklot och brödfabriken utanför Sachsenhausens koncentrationsläger, men skildrar också människor – som några svenskar som i kyrkans tjänst hjälpte först krigsflyktingar och något senare flyktingar från Östtyskland.  

Den mångsidige Peo Rask har tidigare bland annat gett ut poesi, debattböcker, deckare, motormanual, barnböcker, redigerat antologi med idrottstexter, och skriver helt chosefritt om sitt ämne. Han är ingen naiv turist, utan han uppehåller sig vid fattigdomen, vid gentrifieringen, och inte minst diskuterar han stadens mörka historia. För det gemensamma för många av platserna är ju andra världskriget, och hur Berlin lyckats hantera minnena av detta.

En tydlig strategi är att lämna dem vind för våg. Här sopas inga spår igen, men man har inte heller avsagt sig ansvaret. Rask tar sig in på de övergivna platserna, men blir aldrig en inkräktare. Här blir vi påminda att vår tids ruiner en gång varit höjden av modernitet, och givetvis lär detsamma ske med våra stoltaste landmärken, att de i bästa fall kommer att kvarstå som frågetecken över vår smak och estetik. Han skriver med en nyfikenhet som är smittande, och många gånger är det tänkvärt, som när han tar sig in i ett nedlagt sanatorium: ”Utan att märka av tiden har jag varit där i tre timmar. Även där tiden tycks stå stilla går den.”

Det är underhållande att vara med honom i upptäcktens glädje. Han ser det oväntade, mötena mellan den oerhörda närvarokänslan och den lika oerhörda historien. Just denna dubbelhet: att nu och då är lika starkt närvarande i Berlin. Och en av skillnaderna med Vallgren är alltså att Rask vågar skriva personligt utan att själv ta för mycket plats. Han litar på läsarens intresse ändå, och det är en lämplig väg att gå.

Fakta hanteras snyggt, så där lagom avmätt. Nu blir boken därför mindre av historielektion, och mer av det en guidebok ska vara: ge inspiration till egna besök. Rask har också satt sig in i nutida kultur, mer musik och film än litteratur, och förlitar sig inte enbart på nostalgiska tillbakablickar. Berlin är en levande stad, och dess kulturella avtryck äger rum just nu.  

Nog kan jag ställa mig frågande till värderingen av John Blund (Sandmann på östtyska) som en myskommunist som Lennart Swahn ”gullade med” i svensk tv, då jag minns dockan som en arrogant översittare, som ständigt käbblade med både Swahn och Karin Falck, och att jag var skiträdd varje gång jag hörde signaturmelodin (även om det mest var för att jag inte ville gå och lägga mig så tidigt). Men det är en marginell anmärkning på en annars fläckfri bok.

Boken har för den delen väldigt många fotografier, något jag först stör mig på, fast det är väl då ett gott betyg åt texten, att jag hade önskat mig mer av den. Å andra sidan fungerar bildmaterialet bra som inspiration, och det är ju den här bokens främsta syfte.