Lusten och ensamheten. En biografi över Hjalmar Söderberg, Jesper Högström, Weyler

På 80-talet skrev Bure Holmbäck en ambitiös och fortfarande läsvärd biografi över Hjalmar Söderberg. Nu ger Jesper Högström ut en nästan lika fyllig bok om denna det svenska språkets muntraste dystergök. Vad som skett under dessa nästan trettio år är att glorian hamnat lite på sniskan efter den bok om Söderbergs hustru som Johan Cullberg och Björn Sahlin gav ut 2014, Märta och Hjalmar Söderberg, en äktenskapskatastrof.  

Lusten och ensamheten kallar Högström sin bok, och vana Söderberg-läsare identifierar omedelbart titeln från det kärlekscredo Söderbergs alter ego Gabriel Lidman fäller i pjäsen Gertrud: ”Jag tror på köttets lust och själens obotliga ensamhet”. Men det är gott om alter egon i Söderbergs verk: ibland heter de Martin Birck, ibland Henrik Rissler. Ibland – åtminstone i hög grad – heter de Tyko Gabriel Glas.

Högström lutar sig starkare mot Cullberg och Sahlin än mot Holmbäck (som han snålt nog inte ens nämner). En annan källa är förstås Kurt Mälarstedts bok från 2006 om Söderbergs älskarinna Maria von Platen, som blev förebild för den femme fatale som hemsöker så många av Söderbergs verk från början av 1900-talet. Möjligen överskattar Högström intresset för denna kärlekshistoria, som upptar en stor del av utrymmet i boken.

Nåväl. Denna bok har mycket som talar till dess fördel: Söderberg är ett aktuellare författarskap nu än det var under hans sista decennier i livet. Han får ständigt nya läsare, och det är motiverat med en så här omfattande genomgång av hans liv. Och Jesper Högström har verkligen satt sig in i tidsandan, och han är dessutom en flyhänt skribent.

Som är bra på att identifiera det moderna hos Hjalmar Söderberg. Det är också kul att han lokaliserar de många stilistiska likheterna med Oscar Wilde. Om svenska språket någonsin haft en kvickare författare än Söderberg får ni gärna meddela mig detta.

Och ändå. Gång på gång himlar jag med ögonen när Högström gör krampaktiga paralleller till nutiden. Att läsa spekulationer om vad Söderberg hade ägnat sig åt om han levt i vår tid är långt ifrån givande. Hade han lyssnat på Morrissey och andra deppiga popartister för att ”stilla sin törst efter magnifik självömkan”? frågar sig Högström, och jag kan inte låta bli att tycka att det är en otjänst när han jämför det sublima dramat Gertrud med tv-serier av någon som heter Aaron Sorkin. Jag vet inte heller hur många gånger jag suckar när Högström kallar honom för hipster.

Det kunde kanske fördras, vore det inte för att Högström är så nitisk i sin redovisningsiver. Hela boken består egentligen av att han staplar konstaterande fakta, utan djupare analys. Att föremålet för boken har skrivit några av svensk litteraturs relativt få mästerverk märks knappt. Mest liknar han en kverulantisk farbror som super och ömkar sig själv.

En massa grabbiga anekdoter ställer knappast Söderberg i någon fördelaktig dager. Å andra sidan: en konstnär från denna tid tål inte vår skarpa granskning. Det finns mer sympatiska författare än exempelvis Söderberg och Strindberg, men deras prosa är ju fullständigt livlös.

Det blir ändå intressant att följa Söderberg som ett fenomen. Han lyckas vara både konservativ och radikal. Både dekadent och moralist. Eller med orden från Elena Balzamos bok från 2001, Den engagerade skeptikern, både världsfrånvänd estet och djupt insyltad i tidens samhällsfrågor.

Det är i dessa motsättningar den gåtfulle Hjalmar Söderberg kan skönjas. Högström lyckas nagla fast en del av detta, och det är skickligt gjort. Det är nog inte heller meningen att vi ska ”förstå” eller ”förlåta” de synder konstnärer uträttar i sitt privatliv. Jag hade ändå önskat att Högström i högre grad hade ägnat sig åt litteraturen, och mindre åt skvallret.

I sina värsta stunder liknar därför hans bok ett reportage från ”Hänt i veckan”. Det ligger också något pliktskyldigt över de där sista cirka trettio åren av Söderbergs liv, då han hade gett ut sina mest betydande verk, däribland den sista romanen Den allvarsamma leken.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 28/8 2017) 

Oneiron, Laura Lindstedt, Översättning Camilla Frostell, Norstedts

Hon gör det inte lätt för sig, finska författaren Laura Lindstedt i sin hyperkufiska roman Oneiron. Det börjar med att sjuttonåriga Ulrike hamnar på ett ställe som vi för enkelhets skull kan kalla för Limbo. Hon är död, men vid medvetande. Sex andra kvinnor möter henne där, och märkliga händelser vidtar – många av dem har med sex att göra. En roman om vad som sker efter döden? Jo, men också en berättelse om kön, kropp, svek, maktmissbruk. Skrivet på en sällsynt sensuell prosa.  

Kvinnorna samlas vid en lägereld, bestående av en peruk, där de berättar historier. Lindstedt har inget behov av att förklara allt hela tiden, och det blir en befriande metod. Det är också befriande att hon gör sig av med otyget att återberätta för mycket om deras bakgrund, att hon väljer att lämna en portion mystik åt läsaren. De olika kvinnorna ges var sin unika egenskap – den klargörande detaljen, som ger oss en öppning in mot deras innersta. Här får vi veta hur det går för kvinnor som tar plats, hur de uppfattas av sin misstänksamma och missunnsamma omgivning.

Jag kan inte nog prisa denna dunkelt tänkta men klart skrivna roman, och beundra modet hos Lindstedt, som vägrar kompromissa. Det är så stiligt gjort att jag glömmer bort att bli imponerad av hur konsekvent romanen är skriven. Den borde bågna av sitt innehåll, eller rasa ihop av tyngden. I stället finns en bitsk lekfullhet i diskussionen om systerskap, som kan få en att ana hur det kunde ha sett ut om Edith Södergran skrivit en roman.   

(Också publicerad i Vi 8/17)

Sus, Agnes Gerner, Bonniers

Med sin andra diktbok stärker Agnes Gerner sin position som en av de mest löftesrika yngre poeterna. Hon skriver om grishushållning på ett sätt som manar till eftertanke och inspirerar till handling.  

Det var länge sedan begreppet ”diktsamling” ersattes av det mer adekvata ”diktbok”. I Agnes Gerners fall rör det sig också mindre om en disparat samling dikter och mer om en enhetlig längre dikt. Hon debuterade för tre år sedan med Skall, som bland annat tilldelades Katapultpriset som årets bästa debut.

Nu utkommer hon med Sus, en bok i samma format som debuten, ungefär så där som museifoldrar brukar se ut (A 65). Den ska så klart läsas som en syskonbok till debuten: det högljudda skallet som följs av det mer lågmälda suset.

Liksom i debuten handlar det om djur: där var det rävar, hästar, kor, fåglar, råttor. Nu är det uteslutande grisen som blir ämne för den säregna poetik Gerner bedriver.  

Den kritik som utförs är alltså av mer lågmält slag, och jag tror det är en lämplig väg att gå. Vi kan behöva bli påminda om detta, med tanke på det hårda tonfall som råder exempelvis på sociala medier, att en effektiv kritik kan framföras även utan glåpord och okvädningsord.

Då påminner Sus i viss mån om Emil Boss fina bok Accelerator, som gavs ut tidigare i somras. Där ingick ett reportage från Sydafrika, som kritiserade Systembolagets inköp av vin, vars upphov är dåliga arbetsvillkor och usla miljöförhållanden. Sådant kan poesin också göra: öka vår medvetenhet.  

Här är det alltså hushållningen av grisar som Gerner tar upp, och hon gör det med en teknik som kanske ska kallas empatisk. Lämpligt nog undviker hon att förmänskliga djuren, eller utnyttja den typ av billig symbolik som George Orwell gjorde i Djurfarmen.

Geners grisar är djur fullt ut, och det går inte att ta miste på hennes indignation, hur stillsamt den än presenteras: ”Det är i modern köttet mognar / Inuti henne möras / fläsket / När hon rör sig höjs / en trubbig klubba, bankar / massan mjuk”.

För vi ska inte inbilla oss något, utan kan lika gärna sluta idealisera djuren. En gris är inget annat än en köttmaskin, säger Gerner. Dessa djur har bara en funktion: att vara lönsamma, att ge så mycket avkastning som möjligt.

För att travestera Albert Camus: man måste tänka sig grisen olycklig. Även om dess arbete liknar Sisyfos kan den inte nå övergången till ett lyckligare stadium. Det är människans uppgift att både formulera sig för att förbättra förhållandena och aktivera sig för att det verkligen ska bli något gjort. Grisen saknar både talan och handlingsutrymme, och om vi menar allvar med vårt snack om att vara djurvän borde vi sluta hymla om hur vi behandlar dem.

Jag gillar den här konsekvent skrivna poesin, och jag anar ett författarskap i vardande, det vill säga att det kan komma att låta höra talas av sig i ett längre perspektiv. Nu har Gerner visat med två böcker att det går att skriva poesi så här diskret intagande: det ska bli ytterst intressant att se vad hon tar sig till med nästa bok.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 16/8 2017)

Del av labyrinten, Inger Christensen, översättning Marie Silkeberg, Modernista

I Modernistas förnämliga serie böcker av Inger Christensen är turen nu kommen till klippboken Del av labyrinten, som utkom 1982. Serien inleddes 2009 med Det, och jag har svårt att tänka mig viktigare svenska översättningar under 00-talet än dessa sju böcker, om jag borträknar Tranans serier med Thomas Bernhard och Clarice Lispector. Marie Silkebergs översättargärning förtjänar beröm och priser.

Att redogöra för den här boken är både enkelt och svårt. Det är som sagt en klippbok med texter publicerade mellan 1964 och 1981, men några av dem är skrivna för radion, och en svit aforismer ämnades ingå i ett tv-program 1975.

Christensen skriver om vårt förhållande till världen, om att vara en del av existensen. Hon skriver om tid, om ålder, om det konkreta och det abstrakta. Om språket, om samspelen mellan oss, det hennes dikter också ytterst (och innerst) handlar om. Dels spelen mellan oss, och spelen mellan oss och världen. Författaren är den som talar för de många.

I en text om långdikten Det visar Christensen att det var en essä av Lars Gustafsson från BLM (1965) som provocerade henne, hans uppfattning att det inte gick att behålla koncentrationen i en lång dikt. Hennes replik blev en konceptuell dikt som trotsar sina ramar, som är både fantasifull och rolig – på ett motspänstigt sätt. Det är i linje med hennes syn på världen som både statisk och dynamisk, en maskin som lever, och hennes uppgift blir att agera i mörkret.

Vad vi behöver, förordar Christensen i denna 80-talsbok som visar sig vara oväntat aktuell, är förändring. Hon skriver utan att predika om miljön, om att det enda som gäller är en förändrad inställning till vår tids frågor. Enkelt? Jag påminns om det gamla skämtet: ”People want change, but they won’t change”. Eller var det: ”People want change, but they don’t want to change”? Rilkes ord: ”Du musst dein Leben ändern”.

Christensens tänkande berör också gränsen mellan det osynliga och det omöjliga, det som (ännu) inte finns. I Det från 1969 kunde hon skriva: ”Det viktiga är inte / det vi är / utan det / vi skulle kunna vara”. Det är möjligheternas poesi; Det är möjligheternas poesi. Mellan konstens frihet och lek och vetenskapens dogmatiska allvar – eller i sammanblandningen – ger hon sig till känna, och hon är lika lojal mot båda disciplinerna.

Det viktigaste för författaren är att vara fri, obunden av ideologier och grupperingar och riktningar. Hon blir då författaren som hittar nya vägar åt oss, nya förhållningssätt. Hennes unika position förstärks av den pluralistiska världsbilden: vi måste bli bättre på att se mångfaldens vinster. Att läsa henne är som att föreställa sig motsatsen till den nuvarande Ann Heberlein.

Återkommande skriver hon om masker, om varför vi måste bli bättre på att göra oss av med dem. Vi ska bli som barn: för dem är labyrinten verkligheten, och därför upphävs gränsen mellan det verkliga och det overkliga. Vad hon menar är att vi måste lära oss acceptera labyrinten som ett livsvillkor. Där vi kan tillåta oss vara både extatiskt hänförda och distanserat analytiska.  

Ett sätt att leva, inte utan oron, utan med oron och paradoxen som följeslagare. ”Oro och paradox” kunde vara en underrubrik till hennes skrivande. Att befinna sig i labyrinten innebär förvirring, svindel, att vara vilsen och kanske vimsig – men där finns också, för Christensen – en klarsyn. Det hon hittar är en ytterligare dimension, en plats där slumpen ger oss en frist. Vi rör oss bort från mångtydigheten, och det är en farlig väg.

Här finns också en text om varför vi ska läsa Dante, som inleds med den blasfemiska motiveringen att han är oläsbar, att hans ideologi är inaktuell. Att vara oläsbar är inte samma sak som att vara oläslig. För Christensen är Helvete, Skärseld och Paradis synonyma med Dante – bokstavligt: ”om man läser hans resa genom Helvete och Skärseld till Paradis, mindre som en horisontell resa genom ett system, och mer som en vertikal resa genom ett medvetande, en själ, / upptäcker man att denne man ’på mitten av sin bana genom livet’, hade någorlunda samma begrepp om alienation som Marx hade på sin bana genom sitt liv.”

   

Dante är ju människa, påpekar Christensen indirekt, och det är vi också. Ett återkommande begrepp är det oöversättliga ”menneske-lighed”, som Silkeberg noterar: det kan bara bli ”mänsklighet” på svenska, men i original förstärks samhörigheten. ”Vi liknar varandra”, med Katarina Frostensons ord från Joner 1991.

Jag kan inte heller avstå från att nämna de totalt 125 aforismerna, indelade i fem sektioner. De utgör en tankevärld i miniatyr, där ursinniga reprimander samsas med subtila påpekanden, citat och egenheter. ”Sed följa eller land fly” låter till exempel som en summering av den svenska invandringsdebatten 2017. Det är cyniska ampuller, bittra uppgörelser med ett samhälle på väg att spåra ur.

Essäer av en dansk författare, död sedan 2009. Då skulle det kunna kallas ”smal litteratur”, men jag vet allvarligt talat inte hur man tänker då. Bra litteratur är bra litteratur – den är motsatsen till smal, för den vidgar och berikar och ökar. Ökar kunskap? Ja, men den ger framför allt nya impulser, låter oss tänka vidare, ibland med och ibland mot. För här sägs ju inte bara bekväma sanningar. Inger Christensen tar ansvar för sitt tänkande.

Green Girl, Kate Zambreno, översättning Helena Fagertun, Modernista

Jag var lite kluven till Hjältinnor, den första av Kate Zambrenos böcker att översättas till svenska förra året. Nu har jag läst Green Girl, och är inte mindre kluven, av typ samma anledningar.

Medan mina kamrater under uppväxten tjatade om att jag borde läsa Ulf Lundell å Jack Kerouac å Charles Bukowski valde jag i stället Sylvia Plath, Virginia Woolf, Mare Kandre. För jag var nyfiken på annat, på annat än. Det var inget politiskt val – förmodligen inte heller något estetiskt val. Men jag var rätt sval när jag ställdes inför Zambrenos tydligt feministiska agenda. Dessutom uppfattade jag det som att hon var oerhört angelägen om att imponera på läsaren med sin hårt tesdrivna bok – litteratur ska ju gestalta frågor, inte predika, hur behjärtansvärt ärendet än må vara.

Nåväl. Här skapar hon verfremdung direkt, genom att skapa sin protagonist Ruth på romanens första sidor. Zambreno skriver med öppna kort, gör henne helt påhittad. Hon är lika påhittad som varuhuset Horrids som hon arbetar på i London (gissa förlagan). Ruth är amerikanska, en ung sylfid, eller en ”ingeny” som hon kallas i romanen. Hon liknar de där klantiga kvinnorna i feel good-romaner, som i slutändan alltid får snyggingen ändå – alltså mer Jane Eyre än Jane Austen, hur många referenser till Austen dessa romaner än lyckas klämma in.

Nu är det här ingen feel good, utan Ruth är mest skapad för att illustrera den oansenliga unga kvinnan. Det märkliga är att Zambreno hela tiden drar paralleller till olika föregångare i litteraturen, trots att Ruth uttryckligen inte är någon läsare. Därför blir det aningen krystat med referenser till och citat från Roland Barthes, Virginia Woolf, Jean Rhys, Rainer Maria Rilke, Jean-Paul Sartre, Emily Dickinson, etc etc. Samt Morrissey, och då om inte förr fattar man ju hur synd det är om Ruth.

Ja, och tre citat från Clarice Lispectors Stjärnans ögonblick. Visst, Ruth liknar på ett ytligt plan den stackars Macabéa, och det finns givna likheter även i hur de pendlar mellan att vara irriterande och fascinerande för läsaren. Men det är ett långt steg från den i stort sett illitterata Ruth till det stora nätverket av litteratur, som bara en rutinerad läsare (läs: författare) kan ha tillskansat sig. För citaten är bara delvis en produkt från författaren, meningen är ju att de ska integreras med Ruths berättelse, och det blir inte helt oproblematiskt.  

Lika udda ter sig de många referenserna till film, nästan uteslutande europeisk 60-talsfilm, som väl också är långsökta källor för en amerikansk jänta som jobbar på Horrids parfymavdelning: Till sista andetaget, Repulsion, Blow-Up, Persona … Eller att vännen Agnes inte kan låta bli att klä ut sig till olika filmstjärnor från samma epok. Om inte meningen är att visa att inget har förändrats sedan 60-talet.  

Jaha, det var gnället. Annars gillar jag skarpt hur Zambreno parodierar en typisk figur med stark förankring i verkligheten. Hon har en genomskådande blick, som kontrasterar mot Ruths naivitet. Det får romanen att gå kvickt mellan cynism och idealism, mellan det rosa och det svarta – vid ett tillfälle blir hennes rosa hjärta hennes mörka hjärta, vilket ju är en fantastisk liknelse. Lika snyggt är de många ordvitsarna, som när en kändis ska anlända till Horrids och det väntas bli ”fan-demonium”, eller när hon kommentar en domedagsprofet som verkar ha försvunnit från Ruths väg: ”Hade han valt ut en ny rutt att hemsöka?”

Satiren är tillåtande mot överdriften, och därför kan jag fördra inslag som i andra romaner skulle ha varit störande. Ruth är en vandrande kliché, men Zambreno vet när hon ska vara ömsint och när hon ska vara elak. Risken är att det blir tjatigt, och ja, det är en onödigt lång roman med upprepningar som kunde ha effektiviserats –jag tappar räkningen på hur många gånger hon har dålig mage, till exempel, eller på hur många gånger hon har olustigt sex med ovilliga personer, eller hur många männen är som är villiga att föreläsa om viktiga skivor, viktiga filmer, viktiga böcker. Eller de schematiska inslagen när Ruth ska köpa en klänning, och en förnumstig kommentar lyder att det ändå inte är vad hon behöver för att ”bli fullständig”. Likaså de ständiga uppmaningarna ”Tänk på avståndet” (”Mind the gap” låter märkligt på engelska – annars, med undantag för en förväxling mellan ”mässa” och ”messa”, fungerar Helena Fagertuns översättning bra), där jag inte kan förstå varför Zambreno måste vara så övertydlig. Hellre göra som Bret Easton Ellis i sin debutroman Less Than Zero: plantera idén ”People are afraid to merge on freeways in Los Angeles”, och sedan bara lämna läsaren med den insikten, utan att återkomma till den i tid och otid.

Det kan också vara en brist att Zambreno är så medveten om vad hon gör. Hon plockar fram exakt de rätta böckerna ur sin privata bokhylla. De bästa partierna i boken är ju när hon släpper kontrollen, när hon så att säga överraskar sig själv, i Kierkegaards mening. Som när hon spontant börjar ranta om unga kvinnors barnsliga tonfall: ”Vad är grejen med unga kvinnor och utropstecken och smileys! Så rädda för att verka dystra, vill alltid verka strålande och glada och tindrande, även när de är döda inuti. Inte ens förmögna att fly från masken som ler.”      

Det här är i mångt och mycket vad romanen om Ruth handlar om, huruvida det finns ett djup bakom ytan hos de unga kvinnorna. Distans och närhet är de poler som konst verkar genom. Eller med Ali Smiths ord från Artful: empati och stöld. Det finns en rastlöshet och rotlöshet i skrivandet, och det är en drivkraft och en stor tillgång för Zambreno. Likaså att vi inte helt kan förlika oss med hur illa Ruth behandlas av sin författare, att det är med obehag vi tar del av hennes historia.  

Moderato cantabile, Marguerite Duras, översättning Marianne Lindström, Modernista

Av Marguerite Duras många romaner hör ”Moderato cantabile” till de mer tillgängliga. Den är en utmärkt introduktion till dig som vill ta del av hennes mix av ond bråd död och resignerad åtrå.

Nu på 2010-talet översätts många av Marguerite Duras böcker, vilket inte tillräckligt kan hyllas. Den första stora perioden för henne på svenska var annars på 1980-talet, då ett dussintal av hennes romaner och pjäser översattes. Så också Moderato cantabile från 1958, som nu påpassligt återutges: en på många sätt typisk Duras-bok.

En kvinna blir skjuten till döds på ett hamnkafé i en liten sovstad. Mördaren är hennes älskare. Och så är det ofta i hennes romaner, att döden kopplas ihop med åtrån. Lika oundvikliga inslag är alkoholen och det starka solskenet.

Till kaféet återkommer en kvinna, Anne Desbaresdes, med sin son som motvilligt lär sig spela piano (titeln syftar på ett musikstycke som ska spelar måttligt fort och sångbart). Hon dricker glas efter glas med vin, i sällskap med en man som heter Chauvin. Hon får allt svårare att ta sig hem i tid till den väntande mannen, som äger fabriken där Chauvin jobbar.

Han berättar för henne hur mordet gick till, men det är en berättelse som skiftar karaktär allt eftersom dagarna går. Även om det är stiliserat och teatraliskt har förloppet en koppling till handfasta realiteter. Hon skriver en minutiös prosa, hårt kontrollerad, men som ändå bevarar en unik spontanitet.  

Hos Duras är resignationen starkare än förtvivlan. Anne lever i ett hopplöst äktenskap, och hon kan inte bärga sig tills sonen har blivit vuxen. De återhållsamma känslorna bryts mot de starka begären.   

Anne blir berörd av mordet, men kan vare sig erkänna det för sig själv eller visa det för andra. När drickandet börjar gå överstyr och hon uppför sig allt olämpligare kan hon ändå inte hejda sig. Orsakerna lämnas outforskade, och det är en styrka hos Duras, att hon inte behöver förklara eller analysera. Hon presenterar ett stoff.

I förordet skriver den sedvanligt skarpsinnige Kristoffer Leandoer om Duras tystnader, hur tigandet är viktigt i synnerhet för karaktärerna i denna roman. Romanen börjar annars med ett skri – och skriket är det språklösa ursinnet som gestaltas även i några andra av böckerna som översatts nyligen, som Vicekonsuln och Horan på den normandiska kusten.  

Det är detta skrik av vanmakt eller ursinne som styr tolkningen av hennes böcker. Att orden inte räcker till, att det är för mycket dubbeltydigheter i språket, och att det är därför Duras romaner blir så ordkarga. Åtskilligt lämnas outsagt i mötena mellan Anne och Chauvin, ända tills han mot slutet föraktfullt önskar att hon vore död, och hon replikerar avmätt: ”Det är jag”. 

Var ska man börja läsa Duras, när nu så många av hennes ypperligt hårdkokta böcker finns på svenska? Man kan faktiskt börja var som helst, och då är det här ingen dum introduktion.

Bra författare skapar egna platser, och Duras-landet är mer ett mentalt tillstånd än en geografisk yta på jordklotet. Här rör sig människorna som i en koreografisk dans mot och ifrån varandra. Måttligt fort och sångbart.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 10/8 2017)

The Pumpkin Eater, Penelope Mortimer, Penguin

Efter upptäckterna av bortglömda anglosaxiska romaner på senare år, som på svenska återlanserat författare som John Williams, Lucia Berlin och Paula Fox, kunde inget glädja mig mer än att turen vore kommen för Penelope Mortimer, och hennes roman The Pumpkin Eater, från 1962. Två år senare filmatiserades den, med Anne Bancroft i huvudrollen, och samma år översattes den till svenska av Lisbeth Renner (som Gift för fjärde gången), och det borde bara vara en tidsfråga innan den ges ut på nytt av Modernista.  

Gift för fjärde gången? Ja, huvudpersonen Mrs Armitage (vi får aldrig veta hennes förnamn) är just detta, 31 år gammal när hon träffar Jake, och har fått så många barn att det inte går att räkna dem. Hon bryter ihop på Harrods, börjar gråta extraordinärt stora tårar på deras linneavdelning. Ändå har hon allt: en make som äntligen fått fart på sin karriär som författare av filmmanus, underbara barn, ett hus fullt av tjänstefolk.

Men är det då så att framgång föder missnöje? Åtminstone tvivel. Berättelsen ger oss olika förslag som kan öppna upp den melankoli hon lider av. Det finns många självbiografiska paralleller mellan Mrs Armitage och Mrs Mortimer. Författaren var också gift otaliga gånger, hade ännu fler barn, och led av depressioner, och gick i psykoanalys. I verkligheten utsattes hon för sexuella övergrepp från sin far, en präst, från hon var åtta år fram till sjutton. Något går snett för romanens protagonist: ”When I was fourteen I had the world at my feet but somebody didn’t do their job properly and allowed me to sin.”

Efter att ha kraschat på Harrods går hon till en psykiater (i filmen heter han Ingram, vilket är lite kul då romanens huvudperson som femtonåring läser Jane Eyre). Maken håller på att bygga ett hus vid ett torn, och detta torn står som en självklar symbol för den sinnesfrid hon letar efter. Men också annat: maken är otrogen, och det antyds att han har en liten kuk.

Dialoger med psykiatern dominerar, liksom tillbakablickar till uppväxten. Mrs Armitage är snygg och intelligent, eller om det bara är så hon uppfattas. Annars är ju det den farligaste kombinationen: vad Mortimer vill säga är förödande för äktenskapet, så som det genomskådas av hennes karaktärer. För både hon och han gör slut på det från var sitt håll, och båda beter sig otillbörligt. Om än med en ambivalens, för hon dömer inte helt ut äktenskapet heller.

Här blir det en exakt återgivning av ett mentalt tillstånd. Hon är uttråkad och samtidigt så full av oförlöst liv och energi. Den underliggande katastrofstämningen härskar. Det som antyds är att det för en kvinna på 60-talet bara fanns valet mellan att vara uttråkad och beundrad eller intresserad och eländig, att faran ligger i att börja tänka (börja intressera sig). Däri ligger intelligensens fälla – att den bjuder in så mycket tvivel och förtvivlan. Det är en stundtals nattsvart roman, präglad av dyrköpta insikter: ”You learn nothing by hurting others; you only learn by being hurt.”   

Så har hon, romanens Mrs Armitage, ingen nytta av sin genomskådande blick, utöver att den skänker henne cyniska aforismer (”it’s arrogance that keeps one alive”). För romanen är det en styrka, men för människan är det aldrig till gagn att dränka sig i betänkligheter. Det Mortimer gör så oerhört bra är att undvika det elaborerade, och därför blir stilen så passande till innehållet, med hustruns återhållsamma känslor direkt speglade i språkets återhållsamhet.

Att säga att The Pumpin Eater förtjänar sina läsare 55 år efter att den utgavs är en underdrift. Den undersöker främlingskänslan, och torde appellera på alla som intresserar sig för det mänskliga – därför ter sig min utgåvas blurb från Edna O’Brien lite undanskjutande: ”almost every woman I can think of will want to read this book”. Jovars, kvinnor har all anledning att ta varning, men varför skulle inte också män behöva få insikt i den ensamhetens problematik som romanen gestaltar så skickligt? Menar hon att det är så annorlunda? Att män inte behöver läsa om vånda, om bekymmer, om oro, om ångest, om depressioner, om det som gör livet fult?

Det här är en på nästan alla plan underbar roman, för han och hon och hen. Bland annat har Mortimer ett gehör för dialog som hela tiden skapar förtrolighet, att det inte finns några avstånd till karaktärerna och händelserna. Då blir Mrs Armitage en av de mest levande romanfigurer jag har upplevt, och vi tillåts följa henne med den typ av intimitet som är romanformens försprång till andra konstarter. Även hur barn pratar – tjatigt enerverande – är lysande återgivet. Det som inte har åldrats lika bra är två onödiga referenser till svarta: när man diskuterar hur hårt Jake jobbar, är det ”like a nigger” eller ”like a black”.

Penelope Mortimer skulle ha fyllt 100 år nästa år, och dog 1999. Hon föddes i Wales, var måttligt framgångsrik (skrev regelbundet noveller till The New Yorker), oerhört produktiv, men The Pumpkin Eater räknas som hennes mest kända roman – dock inte den hon själv tyckte var bäst. Den filmatiserades alltså 1964, med manus av Harold Pinter, en film som nästan är ännu sorgligare än romanen. Anne Bancroft spelar Mrs Armitage, som olyckligtvis getts ett förnamn (Jo).

Giving Godhead, Dylan Krieger, Delete Press

Till sin debutbok Giving Godhead hittar Dylan Krieger helt rätt idiom för att balansera sin blasfemiska poesi, som genast skickar Jesus in i våldsam sexualitet. Och det är en Jesus som vandrar fritt mellan det bokstavliga och det bildliga, lika fysiskt påtaglig som metafysiskt figurativ.

Hela grejen med boken är faktiskt språket. Det är en jobbig erfarenhet som kanaliseras genom ett saliggörande språk, ett tilltal som söker sin frigörande potential – och hittar den, i lyckosam dikt efter säll dikt efter magnifik dikt. Då kan det låta så här:  

I bet bride’s better half comes back with hep. too vivid a scar to forgive or forfeit. fortunate that she’s first-world informed enough to know where to cut. the ephemeral artery, famous jumper of guns, gets unplugged. not like god & the devil palate amputee fetish. they have much bigger fish with original fore-fins to fuck. but this faux virgin, jilted urchin, hurts the worst way with her legs on—so now I’m sounding out a safe word to forget just long enough. to saw the loose limbs of history off.

De ohämmade lemmarna som tillhör historien återger en solkig bakgrund av övergrepp. Krieger namnger sitt diktjag som ”Dylan”, när hon skriver fram en berättelse som lånar grunddrag från Markis de Sades upproriska vidräkning med prydheten och bigotteriet. Det hädas friskt i ett flöde som inleds ”in media rape”, med gott om dubbeltydigheter, förtäckta anspelningar och den typ av innuendo som kanske engelskan är skickligare på att nagla fast än svenskan. Dikterna staplar ord på ett sätt som kunde bli tröttsamt, men som bara blir mer och mer hållfast genom samlingen, med dikter som överträffar varandra – inte direkt i chockverkan, utan mer genom variation (den dygd Sade befläckade mer än någon annan). Variationen finns också i hur Krieger växlar mellan prosadikt och renodlad poesi, fast

det är prosadikt av sällan skådat slag, en slags aggressiv uppgörelse med formen. Ta exemplet ovan som jag citerade: inte liknar det traditionell prosadikt. Hårt slås uttrycken ihop, och den våldsamma formen samspelar med det våldsamma innehållet. Ilskan kanaliseras, bearbetas, ges ett sammanhang. I den mån det ska kallas terapeutiskt är det väl mer en fråga om att söka sig mot en separation, om att göra sig kvitt det otäcka, låta gärningen flyga sin kos: en sekulariseringsprocess som ska driva ut religionen. I en presentation i tidskriften Quarterly West från 2015 kallas Krieger en flodnymf som bor tillsammans med en havskatt och sina demoner (well, don’t we all …).

Språket är alltså våldsamt:    

   eternity        spread

         giving godhead

& swallowing down

    edenic pandemic

                                           with its sexploding

                                                 rodents & burning

                                                      trapeze acts

Det är ett språk som ger röst åt sammanbrottet, som vistas i balansen mellan det uttrycksfulla och det återhållsamma. Mellan dröm och verklighet – önskningar, fantasi, lögn, allt det som fiktion vävs av, den typ av fiktion gör smulor av sanningen. Ytterligheterna går in i varandra, penetrerar varandra. Ömsesidigheten sätts ur spel i Kriegers dikter. Frälsaren är offer-förövare: förbrytare-martyr, kiastiskt uppspikad på det kors som det alltid snickras på, ett ord men också en kropp: ”are you saved or screwed / bathed or bruised?” Incestuös och osmaklig.

Språket: fullt av alliterationer och ordvitsar, lika mycket det fula som det snygga. Och flödet är en icke-rytm. Hård, assymetrisk, med dissonanta missljud, en poesi som skär sig, och som skär och skärs i lika hög och hård grad. En recension i NY Times utlovade nyligen Giving Godhead till årets bästa diktsamling på engelska, och jämförde med gurlesken och Emily Dickinsion, ”the original Goth girl”. En annan parallell till den här typen av utdrivande poesi finns väl hos Sylvia Plath, vars språk också kan upplevas just så här starkt och hela tiden på gränsen – till det passande, och lika övertygande i sina överträdelser som i sina riktigheter. Eller den metafysiska skolan, som också vigde ihop paradoxerna på ett sätt som lämnade sömmarna intakt, med John Donnes hädiska ”Holy Sonnets” som främsta exempel:

Divorce me, untie or break that knot again,

Take me to you, imprison me, for I

Except you enthrall me, never shall be free,

Nor ever chaste, except you ravish me.

Eller ett färskare exempel: Marie Calloways uppmärksammade debut Vad gjorde jag för nytta i ditt liv (nyligen översatt till svenska). Krieger skriver dubbelt så sexigt, och mer än dubbelt så bra, och förtjänar mycket mer uppmärksamhet. För det här är ett nytt idiom. I dikterna finns både litterära anspelningar (utöver den bibliska referensbanken bland annat T.S. Eliot) och allusioner till populärkultur (AC/DC, Star Wars). Men mest alltså en typ av religiös motskrift, där Kriegers fräsande svavelosande gapiga röst kan liknas vid Prousts formulering om den lilla smådjävulen som doppats i en vigvattenskål. Jag kan inte säga annat än att jag formligen avgudar Kriegers sällsynt lyhörda språköra, och att hon även vet när hon ska bromsa, hålla igen, när idérikedomen blir för stor.

Det är dikt som återerövrar poesins hörbarhet, dess ljud, och visar att det är högläsningen som är dess modus operandi. Dikterna demonstrerar vad språket kan göra, och det är verkligen inte lite.  

Krieger vänder den granskande blicken både inåt och utåt, i ett (mans)hat som löper i flera riktningar. Det är ett skrivande som tar diktjaget bort, till andra ställen – inte nödvändigtvis bättre ställen, eller bort från det faktiska. Hon tar itu med det djävliga, och söker sig rätt in i det som bränns som allra mest.  

Dikterna ger liv åt en existentiell livscykel, en rörelse mot utplåningen, mot samma slags eld Laura Palmer förtärdes av i Twin Peaks, alltså ett sjunkande fortare och fortare tills hon fattade eld. Krieger visar lockelsen i det självdestruktiva, eftersom det som gör så ont gör så gott, tills det enda som gör gott är det som gör så ont som möjligt. Det låter som en långsökt referens, tills jag läser i en av de avslutande dikterna: ”into / that / hot hot  / lynch tunnel.”  

Det är inte bara imponerande, hur Krieger skriver dikter som vänder sig till och tar till vara både individen och samhället, hur den lyckas vara både modern och tidlös, och hur den befinner sig i det som pågår. Här skildras inte något som är avslutat. Det är något som upplevs i själva ögonblicket. Utan distans och estetisk bearbetning – till synes, menar jag, och menar väl bara att dikterna har behållit sin spontanitet, och är inte tillrättalagd alls. Det finns definitivt också ett allvar som tar fasta på de utsatta, de övergivna – men också på de för uppmärksammade, de som är för eftertraktade.