Vår förvridne hjälte, Yi Munyŏl, översättning Anders Karlsson och Park Ok-Kyoung, Tranan

Koreanske Yi Munyŏls roman med skolmiljö är ett behärskat porträtt av gruppdynamik och pennalism. Dess huvudperson är osympatisk, men den man ändå håller på i slutändan. 

Länge stör jag mig på huvudpersonen, tillika berättaren, i koreanske författaren Yi Munyŏls roman Vår förvridne hjälte. Nog för att jag är tillräckligt erfaren läsare för att fatta att inte alla protagonister måste vara godhjärtade, men han är så arrogant och egoistisk att jag bara tröttnar och börjar ställa mig på hans fiendes sida. Krossa den här otacksamme pojkvaskern, tänker jag.

Låt mig förklara. Han Pyŏngt’ae tvingas överge storstaden Seoul och elitskolan när pappan ”hamnat i blåsväder”. På landsortsskolan tvingas han upptäcka att ordningsmannen Sŏktae är en typisk översittare, och för att undvika mobbningen och pennalismen bjuder Han motstånd. En klassisk uppgörelse tar vid, där gruppdynamik och management by fear härskar. 

Systemet är befängt, där klasskamraterna turas om att fjäska för Sŏktae, inklusive att under falsk identitet skriva hans prov. Han revolterar, och uppfattas givetvis som en skvallrande medelmåtta, speciellt när hans egna provresultat inte kan mäta sig med ordningsmannens.

I starkt koncentrerad form, på bara lite drygt 100 sidor, tecknas så ett porträtt av en skolmiljö som delvis känns igen. Från svenskt håll har vi Guillous Ondskan, och det finns gott om rapporter om att dess osmakligheter från internatskolornas värld har fortsatt in i vår tid.

Mindre igenkännbar är den starka konkurrens som präglar skolan i Korea, där allt mäts utifrån prestationer. Han kämpar för att tillhöra de bästa i klassen, men det är en kamp i motvind. Speciellt när man tävlar mot en fuskare. 

Det är inte enbart huvudpersonens skrytsamhet och gnällighet som ger mig problem när jag börjar läsa. Även själva berättartekniken är förenklad och hårt stiliserad. Det är som att Munyŏls slipat bort alla nyanser i sin prosa. Sedan upptäcker jag att nyanserna finns i själva premissen.

I själva duellen mellan Han och Sŏktae. Det är något rörande över Hans tillknäppthet, hur han vägrar ge oss insyn i familjens bekymmer (vad är det till exempel pappan, tjänstemannen, gjort, som gett honom sparken?). Bilden växer fram av ett sargat barn som slits mellan lojaliteten till de närmaste och hur han ska handskas med ett tilltagande rättspatos. 

Långsamt vinns jag över på tolvårige Hans sida, tack vare Munyŏls försynta berättarteknik. Han låter berättarjaget återge händelserna från den vuxnes perspektiv, och därmed ges en balans och eftertanke till gruvligheterna. Och själva upplevelsen att vara barn och helt utlämnad åt vuxnas godtycke är skickligt infångat av författaren. Exakt så här värnlöst ter sig tillvaron för en tolvåring som fortfarande tror på rättvisa.

Därför ser jag Mynuŏls roman som en berättelse om revansch. Här ska inte avslöjas hur det går – på ett plan är det helt förutsägbart, på ett annat rätt överraskande. Det är snillrikt utformat, och helt klart är det värt att följa barnet Han till den vuxnes epilog. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 14/6 2017)