Ditt liv och mitt, Majgull Axelsson, Brombergs

Majgull Axelsson fortsätter berätta om människor som drabbas av orättvisor. Hennes nya roman saknar effektivitet och mer fördjupad gestaltning av sitt angelägna ämne.

Få svenska författare har varit lika konsekventa i sitt arbete med att bearbeta vår kollektiva skuld som Majgull Axelsson. I sin förra roman, Jag heter inte Miriam, handlade det om hur vi har behandlat romer. Hon har tidigare bland annat skrivit om gatubarn och prostituerade, och som en röd tråd i författarskapet löper de dåliga familjerelationerna, med barn som drabbas hårt av föräldrarnas tillkortakommanden.

                                                                                                                

I sin nya roman Ditt liv och mitt är Märit en typisk representant för den utsatta dottern. Hon har en tvilling, Jonas, som hon avskyr. När hon föddes dog hennes andra tvilling, som lever kvar inom henne som en förmanande röst, kallad ”Den Andra”.

Märit bär på många trauman, där det största är brodern Lars, som var utvecklingsstörd och hamnade på institution. Där dör han, troligen misshandlad till döds av personalen. Inom familjen sker flera dödsfall, delvis orsakade av Lars, delvis orsakade av Märit.

Axelsson vet en hel del om människans sämre sidor, och skildringen av morföräldrarna, där Märit till största del växer upp, är ohygglig. Hon har en kompis, Kajsa, som själv har en mamma som är oförmögen att ta hand om sitt barn. När Märit är tonåring förnedras hon av brodern Jonas kompisgäng, och olyckligt nog blir Kajsa och Jonas strax efteråt ett par.

Tyvärr blir det här inte riktigt lika mångbottnat och suggestivt som det kunde ha blivit. Att laborera med två tidsplan, med femtio års spann emellan, är en välanvänd berättarteknisk metod. Det kan dock göras mer eller mindre effektivt. Här blir det många stillastående berättande partier som är alldeles för detaljerade och monotona.

Dessutom portioneras hemskheterna ut, ungefär som det i deckaren sker nya mord i exakt de stunder författaren misstänker att läsarens intresse börjar dala. Det känns som att Axelsson underskattar läsaren här – nog hade berättelsen klarat sig utan att hon känt sig tvungen att maximera tragedierna. Nu blir det så att Märit får ta på sig mer skuld än hon både behöver och orkar bära.

Dessutom liknar persongestaltningen karikatyren. De onda tillåts bara vara onda, och det är tråkigt när en så pass skarpsinnig författare inte litar på en mer dynamisk ondska. Det är ju sällsynt att den är så här endimensionell.

En liknande tematik har ju på senare år skildrats av bland andra Sara Stridsberg (Beckomberga) och Steve Sem-Sandberg (De utvalda). Jag tycker inte riktigt att Axelsson klarar av att fördjupa eller förnya lika mycket som dem. Det här är en förvisso angelägen roman, men långt ifrån lika akut drabbande. 

Jag blir också trött på den inre rösten som Märit kontinuerligt för sin dialog med. Som litterärt grepp är det oerhört påfrestande, och jag kan bara beklaga Märit, som levt med henne i 70 år. Jag klarar knappt ett par sidor, och en alldeles för stor del av den här närstan 400 sidor långa romanen ägnas åt deras tröttsamma munhuggande.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 10/5 2017)