Acceleration, Emil Boss, Lejd

En av fördelarna med poesi är att du vänjer dig vid överraskningar. Som det här att en bok kan se ut lite hur som helst. På senare år har jag tagit itu med sådant som Mats Söderlunds stora platta volym Årorna i Flocktjärn – 40,5 cm bred, 28,4 cm hög. Eller A3. En bok som är så stor att när du väl baxat in den i ditt hus blir en omöjlig att göra sig av med. Eller Lars Noréns dunkla Fragment, om det nu är poesi (vem bryr sig?). Och Johan Jönsons tegelstensliknande senaste böcker. Och så vidare.

Emil Boss nya bok Acceleration är avlång som en krokodil. Jag har inget måttband att mäta med, men den liknar mer en linjal än en vanlig bok. Dessutom medföljer en kvittorulle, som jag inte vågat öppna än, men jag antar att därinne ryms hela bokens text. Jag funderar ut ett lämpligt arbetsområde för den.

Men strunt i formen (för en stund): vad är det för någonting, Acceleration? Det inleds med arkitektritningar över en butik, och rörelsemönstren för olika typer av personal. I sin debut på Bonniers, Vad avlägsna vi ser ut man kan knappt tro att det är vi, handlade det också om arbetet i Systembolaget.  

Arbetet. I Svd skrev Elsa Westerstad en pigg krönika, och avslutade med en devis hämtad från Baudelaire: ”För att bli botad från allt, från elände, sjukdom och melankoli, behövs ingenting annat än arbetslust.” Visserligen lättare sagt för den med författarens mer stillasittande arbete än kroppsarbetarens löneslaveri. Men på allvar: har du ett arbete att utföra kan du inte gnälla över de orättvisa omständigheterna.

Boss skriver en typisk OEI-dikt, men vrider den förtalade estetiken ett varv in mot en angelägenhetsgrad som smyger fram utan att bli uttalad eller förenklad. Det absurda liknar det maniska, men det som växer fram i bokens första del är tre parallella spår – en mittentext som mekaniskt börjar lista arbetsuppgifter. Ovanför ett stråk av ett annat slags språk: för enkelhets skull kan vi kalla det ”lyriskt”. Redan här känner jag att Göran Sonnevis inflytande – i positiv mening – har börjat verka. Och underifrån smygs strax in, knappt märkbart, en tredje röst – en röst där corporate bullshit jabbar mot anarkistiska idéer. Effektivt och effektfullt.

Som så ofta – Anna Hallberg arbetade med den här tekniken i Ljusgrönt och aska – skapas ett narrativ, men först när läsaren så att säga börjar göra jobbet. Och det låter ju jobbigare än vad det är. Då blir det ett sammanhang, en berättelse, en kontext. Ett förlopp – en strejk. I Boss text rör det sig om den typ av arbetsuppgifter som det är lätt att relatera till (jag har haft en del liknande jobb: tunga vårdjobb, städjobb, slakterijobb, alltså inte bara som sommarjobb utan i åratal). Det är lätt att förstå att så här går det verkligen till: exakt så här djävligt är det.

Och varför? Jo, för att vårt samhälle är helt perverst. Det kapitalistiska samhället är helt cyniskt och egoistiskt, och därför blir Boss val av glosan ”acceleration” något mer än en tom eller likgiltig metafor. Hur länge har vi sagt att det går snabbare? Åtminstone sedan slutet av 1980-talet, när MTV kom till Skandinavien. När jag gjorde praktik på en medicinavdelning på NUS skrev några av sjuksköterskorna en debattartikel i Expressen, om överbeläggning och att stressen gjorde att de inte hade tid att vårda, bara att hantera sina patienter. Det här var våren 1986.

Tillbaka till formen: nog styr den läsningen mer än en smula. Styr – men avgör den läsningen också? Trots allt rör det sig om text på papper, och en ytterligare fördel med poesin är att du inte ramlar av stolen över vad författaren hittar på. Läsarens frustration är inbyggd i konceptet. Missta dig inte: det här är friktionsskapande litteratur. De tre spåren skapar möjligen stress.

Som sagt, det är nära till Sonnevis politiska engagemang, och även till Jönsons indignation. Boss lägger sig någonstans mittemellan deras känsloinsats. Mitt i boken förekommer ett antal svartvita fotografier, som säkert får en och annan läsare att associera till 70-talets reportageböcker. Kanske det är den lämpligaste mallen för Boss projekt – reportaget. Det är i vilket fall en god idé, dessa fotografier. De kunde verkligen ha tagits under 70-talet, så att säga att inget har ändrats är en underdrift.

Många av fotografierna föreställer händer i arbete, och så skapas en kuslig förbindelse med Charles Dickens monumentalt dystra arbetarroman Hard Times, där arbetskraften reduceras till sina kroppars enda värdefulla del, nämligen händerna, när de konsekvent kallas ”hands”. Där har du kapitalismen i sin prydno. Här blir också Boss närhet till Jönsons ursinne påtaglig, liksom till den Kristian Lundberg som skrev Yarden.   

Vad som följer den tredelade texten är numrerade kortdikter, som bland annat skildrar en resa till Sydafrika. (Om du lever i villfarelsen att Systembolaget är ett idealistiskt företag som endast är ute efter att göra gott – tänk deras reklamfilmer de senaste åren – då ska du nog undvika att läsa den här delen av reportaget.) Men vad hjälper det någon som lider av de svenska förhållandena att det är ”värre” i Sydafrika? Det blir ju som när man var barn och orden ”tänk på barnen i Afrika” inte hjälpte någon ett dugg – inte dem, inte mig.  

Det kan se ut så här: 

”8. I en flödeskartläggning av städronder på Lunds sjukhus upptäcktes att mödravårdsavdelningens toaletter kunde städas på trettiosex sekunder.”

Är det poesi? Ja, det blir poesi, när du läser det, när du sätter in det i accelerationssammanhanget. Exakt så här otäckt genomruttet är Sverige just nu. Boss arbete med att skildra mardrömmen riskerar hela tiden att bli schablon, men han tar sig ur fällan. Det gör han tack vare sitt ärliga uppsåt. Han visar en ny erfarenhet, och genom att det skrivna har en förankring i det upplevda blir det – håll i dig! – äkta.    

Nu låter det här som en synnerligen dyster bok. Det är nog också det. Men också en ohyggligt viktig bok, som visar något kanske självklart men bortglömt – att livet är en fråga om hastighet. Att det går snabbare är vår förbannelse. Det är lätt att tappa sugen, och jag tror i mina mest missmodiga stunder på ett sätt att vi är förlorade nu. Det går inte att gå tillbaka, eller säg så här: vi kommer inte att gå tillbaka förrän det är för sent, och ibland tror jag att det redan nu är för sent.  

”Var finns orden som inte ökar hastigheten?” Med denna trots allt hoppfulla retoriska fråga avslutas Boss bok, som är av det slaget att du vare sig vill eller kan värja dig mot den.