Det finns inga häxor. En bok om kunskap, Arne Jarrick, Weyler

I några år nu har vi kunnat följa en debatt. Universitetslärare skriver ett argt inlägg efter att ha konstaterat att kurserna måste inledas med grundläggande introduktioner: lär sig eleverna inget i gymnasieskolan? Gymnasielärare skyller på grundskolelärare. Som gymnasielärare kan jag bara konstatera att det är skillnad på att lära ut och att lära sig. Det är troligt att samma förhållanden gäller i grundskolan, att det förekommer oerhört mycket undervisning – det är bara det att eleverna skiter i det, för att göra en grov generalisering. För att kunskap och bildning ses som oviktigt, och att denna inställning stöttas av samhället i stort, av etablissemanget och av makthavarna.

Så jag trodde att Arne Jarrick därmed har skrivit en bok om denna problematik, när jag tog mig an Det finns inga häxor. Men det är en helt annan bok jag har läst. Länge går han som katten runt het gröt, skriver om sin egen väg till kunskap (hade kunnat undvaras).

Det är en bok som bara delvis tar upp samtidens ointresse för kunskap. Jarrick tar upp begreppet ”kognitiv dissonans”, som en förklaring till vad som sker när vi ställs inför ny kunskap – en kunskap som utmanar vår världsbild. Helt enkelt: fakta som motbevisar vad vi trott vara sant. Vi flyr oron. Ett annat begrepp är ju faktaresistensen.

En utlösande faktor för Jarrics bok är ändå den oro han känner inför Donald Trumps framfart, det paradoxala i att hans framgång bara ökar i takt med att hans påstådda sanningar blir motbevisade. Det är väl också naivt att tro att beprövad erfarenhet hjälper mot folks önskesanningar. Han skriver boken som en varning.

Men har vi inte alltid sagt att vi blir dummare? Det paradoxala är att vi allt mer talar om att vi lever i ett ”kunskapssamhälle”. (OBS att dessa citattecken inte är ”ironiska” citattecken – jag är inte Trump.) Efter 1995 har internet ökat tillgängligheten, och det går också att, som Jarrick gör, visa med grafer hur spridningen av kunskap har ökat från 1600-talet och framåt. Men när vi talar om upplysningen som historisk epok var kunskap något för eliten – skillnaden är att internet är sant demokratiskt, och borde ge oss förutsättningar att helt utjämna klasskillnaderna. Inte för att det blivit så, men det borde gå.   

Det är fortfarande så att kunskap är en sak för eliten, med förmåga att sålla bort avarter. Andra hänger på ljusskygga skvallersajter, där fördomar bara bekräftas i en rundgång av hat, rykten, smutskastning. ”Evidens har blivit vår tids lösen”, skriver Jarrick, men låter denna utsaga bara hänga i luften. Desto mer ingående skriver han om hur makthavare alltid har motarbetat ny kunskap, allt ifrån Sokrates, fram till Galileo på 1600-talet och Darwin på 1800-talet. Kyrkan och politikerna har sällan varit kunskapens vänner.   

Problemet med vår tid är att ideologier delvis har blivit obsoleta, men samtidigt förstärkta hos individen. Eller snarare att de har tappat sin enande kraft och blivit något för var och en att förhålla sig till – en hel massa djävla privata ideologier. Farligt många läser in sig i en egen version av ideologin, söker sig till en lära, en doktrin, och sedan formar den utifrån sina egna önskemål. Nog är det så att det saknas mänskliga beröringspunkter, som historiskt sett har hållit trollen stången. Eller är jag bara naiv som tror att det går att argumentera om vi återgår till att prata med varandra? 

Ur mitt lärarperspektiv är det lätt att se att något har hänt på en eller två generationsbyten. En ökad misstro mot auktoriteter legitimerar kunskapsföraktet. Det finns ingen anledning att lyssna på den vuxne/läraren/journalisten/politikern, etc. Det är det ena. Det andra är att det är lätt att se hur synen på kunskap har blivit mindre kvalitativ och mer kvantitativ. Men kunskap hör till det där som inte kan kvantifieras. Det går inte att likställa mängd med reell kunskap. Betyg är inte synonymt med kunskap – inte heller akademiska poäng, eller andra meriter. Det som räknas är den mänskliga insatsen. Att bli herre över situationen. 

Ett krux är att världen blivit så komplex att ingen längre kan skapa en egen överblick som spänner över många fält. Specialisterna har blivit mer specialiserade (men mindre speciella, vill jag invända). Experterna har också blivit allt snävare, och – menar Jarrick – mer beroende av andra experter som vakar över sitt snäva område. Bredd har ersatts av djup.    

Ett viktigt förhållningssätt finns då i den metod Jarrick skissar upp, med filosofen Karl Popper som förebild. Som det presenteras här är det frågan om att motstå impulsen att få rätt, och i stället tvinga dig att försöka få fel. Så beskrivs god forskningsetik, och först då kan saklig och neutral forskning bedrivas. I korthet: att söka bevis för att din opponent har fel är vanligast och sämst, medan att söka bevis för att man själv har rätt är näst vanligast och näst sämst. Att nollställa sig och söka sanningen förutsättningslöst är ovanlig och näst bäst, medan att söka bevis för att ens egen hypotes är felaktig är mest ovanlig och bäst.

Varför läser jag Jarricks bok? Nyfikenhet, så klart. Det är också Jarricks rättesnöre, som har lett in honom på vetenskap och forskning. En nyfikenhet som tillhör barnet, och som för många klingar av – men förvånande nog fortsätter många bedriva studier i mer eller mindre organiserad form upp i hög ålder.