Alla bubblor brister, Jolin Slotte (bild: Nina Albrecht), Marginal

Frågan är vem som är tänkt målgrupp till den lyriska bilderboken Alla bubblor brister, som svårligen låter sig beskrivas utan att den reduceras till ett innehållsreferat. Unga vuxna? De skyr nog estetiken, då boken i hög grad liknar en barnbok. Vilket vore synd, då det är en ovanligt angelägen berättelse Jolin Slotte har skrivit, med en tematik som förstärks av de konsekvent hållna illustrationerna.  

Den kvinnliga huvudpersonen väntar på en kompis som är försenad, och slår i stället följe med en man med cykel. En kortvarig sexuell relation inleds, och får sitt abrupta avslut när hon inser att mannen inte kommer att bli kär i henne. Slutet är både helt chockerande och helt följdriktigt.

Illustrationerna verkar i en tradition som liknar den dirty realism som amerikansk novellprosa ägnade sig åt under 1900-talets sista decennier. Här märks det i att världen liknar Edward Hoppers, fast smått förvrängd. Intrycket blir tidlöst, och det kan ju passa en historia om inte för så åtminstone om unga människor. De unga befinner sig ju utanför tiden, i ett limbo – och så har det alltid varit, att ungdomsperioden bara är väntan – så det går att läsa in en existentiell väntan i huvudpersonens inledande situation, att det är det typiska läget för den unga.

Text och bild hör ihop bra, och det är skickligt gjort hur texten ibland blir en del av det visuella, som när texten lägger sig på snedden över en markis eller ett tak. Överlag gillar jag den lite småskitiga estetiken, där kvinnan opassande nog röker en cigarett, och där det aldrig övergår i snaskigheter, ens när texten rör sig mot sexualiteten. Det är bilder som avvaktar, som spelar med texten och inte gör några soloutflykter.

Och texten är stark – språket är lyriskt (det märks att Slotte har gett ut poesi), och det lakoniskt hållna uttrycket passar bra till den novelliknande formen. Det finns något vagt oroande över kvinnan, utan att det överbetonas: något som bidrar till den olycksbådande atmosfären: ”Den rosafärgade cykeln bar han upp till min lägenhet på sjätte våningen och parkerade på balkongen. Där stod den och såg ut över Berghäll medan vi ängslades i varandra.”

Jag förvånas över hur starkt jag upplever texten, fram till det bittra slutet. Slotte är sparsam med effekter, men arbetar bra med att göra sunkigheten trovärdig. Det är också fint gjort hur det ljuvt drömska liksom kolliderar med det brutalt realistiska.