Rosor skador, Jenny Tunedal, Wahlströms & Widstrand

Jenny Tunedals fjärde diktsamling är ett genombrott. Den behandlar en personlig erfarenhet, men också världens söndriga tillstånd, på ett sätt som inger hopp. 

Blomman har sin givna plats i den klassiska poesin, men även moderna poeter har lånat den till nyskapande dikter – främst Ann Jäderlund, kanske. Så när Jenny Tunedal i sin nya bok Rosor skador vänder sig till rosen ingår hon helt klart i en tradition, med viss risk för att klichén ska infinna sig.

Men det sker med en fonetisk glidning in mot den rosa färgen: rosa/ros. Så övertas den rosa färgen från det flickiga, genom sin ljudlikhet med det råa: ”rå-sa”, som det borde stavas. Mot våldet, för det här är en bok som illustrerar en värld som har gått sönder. Som termometer på samtiden anländer den med ohygglig precision.

Dels på det privata planet, med dikter om minnet och glömskan, om alzheimer-sjukdomen som angriper individen. Kniviga appeller ställda till minnet besvaras nekande. Det privata förstärks av ett tilltal till en ”Jenny”. Och dels på det universella planet, med dikter som bearbetar det jobbiga vi upplever i världen just nu.

Jenny Tunedal har skrivit en mångsidig bok om det sjuka, och använder en dialog mellan patienterna Auguste Deter och Alois Alzheimer på ett mentalsjukhus i början av 1900-talet. Deras konversation växlas mellan tillvaron på en vårdavdelning, interfolierade med bland annat en ”King Lear-remix” som förstärker sjukdomstematiken. Hennes bok kännetecknas främst av variationen, de olika texttyperna, som hålls samman av en enhetlig tematik kring just våldet.

I den intertextuella väven ingår citat från 28 namn – förväntade sådana, som Marguerite Duras, Martin Heidegger och Gertrude Stein, men också några oväntade, som Stevie Nicks och Cole Porter. Många provoceras av denna teknik, kanske tycker de att det är genant att inte kunna identifiera källan.

Men det är ovidkommande, och jag kan bara undantagsvis känna igen citaten (Duras är lättast). Tunedals poäng, som jag uppfattar den, är att gestalta ett skrivande där hon inte så mycket går i dialog med sina föregångare som hon vill visa hur dikten ges en mer dynamisk form i samspel med andra röster. Hon syresätter sin egen text, och hittar nya samband, nya kontaktytor.

Ett sätt att förhålla sig till den här boken är att bara följa med i dess snillrika väv av intryck. Här är kärleken också farlig: ”Jag var i mörkret, det var upprörd stämning / Jag såg några som grät / Ljuset gjorde sönder ljuset / Havet gjorde sönder havet / Jag kämpade för att somna / Jag vill inte somna / Jag vill kanske leva / Hur snabbt kan kärleken försvinna / Blixtsnabbt”.

Med sin fjärde diktbok åstadkommer Tunedal ett genombrott. Det är bara en handfull svenska diktsamlingar på senare år som har varit så bra att de har vidgat min värld. Böcker som sätter oförglömliga avtryck: Athena Farrokhzads Vitsvit, Ida Börjels Ma och Åsa Maria Krafts Randfenomen. Rosor skador är precis lika bra som dessa, och ur dess oerhört tunga innehåll hämtar jag det slags tröst och hopp som gör livet lite lättare att uthärda. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 23/2 2017)