Atlantis, Marie Silkeberg, Bonniers

Marie Silkebergs nya diktsamling är en omfattande reseskildring. Ur de olika mötena med människor tecknas en fascinerande bild av världen.

Det är platserna som är det huvudsakliga i Marie Silkebergs nya diktsamling Atlantis. Man kan tycka att det är en rörelse hon gett sig in i på senare år, denna benägenhet att ta in omvärlden. Inte minst synliggjordes det i den gemensamma boken med den syrianske poeten Ghayath Almadhoun, Till Damaskus, från 2014.

Men vi som följt Silkeberg längre än så kan hitta spår av detta i en så tidig samling som Till Alhambra, från 1994. Det vill säga, att hennes poetik är inkluderande. Så skriver hon den polyglotta dikten, på en svenska som då och då infiltreras av framför allt engelska, men även danska. Bara någon enstaka gång kan jag ifrågasätta den här metoden, som när Kafka av någon anledning citeras på engelska.

Dikterna beskriver resor, ibland faktiska, ibland påhittade. Vad som kan skönjas är ett otal möten. Det åks buss, det åks flygplan. Platserna är belägna i Turkiet, Frankrike, Sovjetunionen, Förenade Arabemiraten, Kina, Syrien, Sverige, Botswana, Island, USA, Italien, Colombia, Österrike, Belgien, Kongo-Kinshasa, Danmark, Nigeria.

Och Atlantis är förstås namnet på den mytiska ön som ingen har hittat. Kanske det kan stå som symbol för det alla resenärer letar efter: tillfredsställelsen, eller bara känslan av att äntligen ha hittat rätt.

Det speciella med den här boken är hur Silkeberg erkänner den expansiva dikten. På sätt och vis liknar det Johan Jönsons mastodontprojekt, och tidigare var det väl knappt någon förutom Göran Sonnevi som skrev den här typen av dikt. Liksom dem skriver hon böcker att leva tillsammans med. Att bara läsa dem från början till slut är ingen passande metod.

Raderna står ensamma på boksidan, med något som man typografiskt skulle kunna kalla blankrad mellan sig. Det bidrar till en mindre hetsig rytm, med ord som ges starkare emfas. Själva mötena betonas också lite mer med hjälp av den här metoden, och förstärker mitt intryck av dikten som dialogisk, att den blir inkluderande för mig som läsare.

Det böljar, ibland opersonligt, ibland synbart ofokuserat. Det finns i den här typen av dikt ett anspråk, ett försök att omfatta mer, att sträva mot något som ger en totalitetskänsla. En dikt som inbegriper mer än det vi normalt kallar för poesi. Det blir en dikt som saknar både början och slut, som vilar i det pågående.

Det är faktiskt en rätt behaglig plats att vistas i. Inte för att Silkeberg skriver idyllisk dikt – nä, här är det rätt in i världens eländiga tillstånd. Hur ser världen ut? Så här, menar Silkeberg: ”En hjärtmuskel. / Ett hjärtslag. / Som ett hjärtslag drar kartan ihop sig.”

Marie Silkeberg når på bokens sista sida (368) fram till en slutsats, en retorisk fråga: ”Har jag inte fått min frihet för att bygga upp duets värld?” Det är en slutsats jag tar med mig, när jag avstår från att slå igen boken: i stället slår jag upp dess början, och påbörjar omläsningen.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 25/2 2017)