Monsieur de Phocas, Jean Lorrain, översättning Elias Wraak, Alastor Press

Dekadensen som begrepp är hårt knuten till fin-de-siècle-konsten från 1890-talet, och undergången skulle ta slut 1901. Då utkom fransmannen Jean Lorrains roman Monsieur de Phocas, som förlaget Alastor Press utnämner till epokens slutpunkt.

Omslagets två namn är för den delen falska (något som också gäller översättarens namn, Elias Wraak). Författaren Jean Lorrain hette Paul Duval. Protagonisten Monsieur de Phocas heter de Fréneuse, är hertig och societetslejon. Är det, på tal om nutidglosan ”fake news” här frågan om ”fake fiction”, ytterligare ett steg mot den avgrund av förvillelser som litteraturen gör sig betjänt av? Steg för steg, spegling för spegling, in mot allt mörkare territorier.

I sitt förord skriver Kristoffer Leandoer att Lorrain ”vill att vi som läsare ska dela hans egen ångest och dubbla känslor inför samtiden, som han dels älskade och ville älskas av, och dels avskydde och såg till att avskys av.” Det är en rimlig slutsats: desto mindre rimlig ter sig en senare slutsats att Lorrain i vår tid skulle ha varit en flitig twittrare. Ser man på de författare som aktivt twittrar är det väl alltid de man minst hade anat skulle göra så, typ Margaret Atwood och Theodor Kallifatides.  

Lorrain följer genrens konventioner, skriver överspänt och överdrivet. En stil som man antingen fördrar eller inte. Det är ett sätt att skriva som också kan uppfattas på två sätt, antingen som något hopplöst förankrat och nersjunket i sin egen tid – eller som ett ovärderligt dokument över tidsepoken, över de idéer och tankar som sysselsatte några av de mest förtjusande konstnärerna.

Notapparaten får jobba hårt – även det en detalj som kan uppfattas på olika sätt. Dels kan man få viss svindelkänsla av att blicken måste röra sig så vertikalt, och dels kan man tacksamt suga i sig den bildning som blir följden. Jag väljer nog det senare: det vill säga, känner mig mer bevandrad i epoken tack vare de flitiga referenserna, som listar de aktiva namn man behöver hålla koll på. Det är som att kliva rätt in i en helt otypisk estetik, en som levt vid sidan av, och jag är djupt tacksam åt mig själv när jag som cirka tjugoåring köpte en antologi Symbolism, fullmatad med konstnärer och författare från den här beryktade epoken.  

Berättartekniken faller tillbaka på den gotiska romanen som hade sin kreativa höjdpunkt hundra år tidigare. Typiskt romantiskt är drogerna och faiblessen för det konstlade och konstgjorda – en rörelse som löpte parallellt med naturen och det naturliga som romantikerna också ägnade sig åt. Den mest typiske romantikern Lord Byron skulle ha trivts ofantligt bra i det kulturklimat som det sena 1800-talet innebar. När Goethe lite raljant menade att hans kolleger skrev ”lasarettspoesi” kunde han förstås inte ha anat vad som skulle följa.  

Det är en roman om ett eländigt liv. Lorrain skriver helt distanslöst, helt utan ironi, när han tecknar detta liv. En av Lorrains dikter exemplifierar stilen:

                      Under en brinnande och sorgsen himmels pärlemorsskälvning

                      Blommade, en hymn bedårande i sin melankoli,

                                           Sirenernas sång.

                      En obotlig leda simmar i deras djupa ögons

                      Ametist; ledan hos den gud som glömde dem här

                                           På dessa fridfulla stränder.

Ondska och död är vad det handlar om. Romanen? frågar du frustrerat, vars intrig jag inte har nämnt. Nä, och det är inte någon handling att tala om heller. Ostrukturerat får vi ta del av otäcka manus, mordiska tankar. Handlingen får du väl googla fram; jag bryr mig inte. Lorrain arbetar med stereotyper, och det är frågan, hur medvetet det sker. Skriver han med öppna eller förbundna ögon, när han omfamnar det sinistra / dekadenta / lugubra / perversa?

Prosan kan upplevas som helt stillastående. Lorrain uppmuntrar förvirringen, förvridningen, förstörelsen: ”Livets sprittningar har alltid uppfyllt mig med en sällsam lust att förstöra. Det blir något slags bisarr återverkan som inger mig en känsla av dödskamp; någonting kväver och förtrycker mig, och jag stryps nästan av min ångest när jag tänker på människor som älskar varandra.”

Förlaget Alastor Press fyller förstås ett tomrum. Den aktuella utgivningen på de stora förlagen blir ju allt mer likriktad, och vår uppfattning om litteraturhistorien allt snävare. Här finns en alternativ litterär kanon, och det är upp till var och en att upptäcka den. Var och en av oss som uppskattar att vistas i denna atmosfär. Men det är också en farlig och destruktiv atmosfär.  

Litteratur med ”farliga” förtecken omges lätt av något löjeväckande, att de som söker sig hit ses som fega parasiter som själva lever trygghetslivet och tar del av andras misär i ett passivt utnyttjande. Jag tänker inte döma någon: ingen annan vet något om mina egna bevekelsegrunder, varför jag behöver läsa dessa böcker för att må lite mindre dåligt.