En vecka med DN Kultur. 13-19 februari

Artiklar: 12 stycken. De har handlat om Malmö, Finlands hundraårsjubileum, Donald Trump, Nils Poppe, Max Martin, film (3 stycken), hur man skriver en bästsäljare, Melodifestivalen, Transsibiriska järnvägen, minnesstenar över nazismens offer. Den enda jag gillade var Ola Larsmos längre text om minnesstenarna. För några veckor sedan twitterbråkade jag med Larsmo om hans essä (i DN Kultur!) om Yeats, att han citerade ”The Second Coming” fel – irländaren Yeats skulle aldrig stava ”centre” som ”center”, som Larsmo gjorde i sin text när han citerade ur dikten. Fast han verkade inte lyckas förstå vad jag menade. Om jag skådar i kristallkulan anar jag minst ytterligare två artiklar om Trump nästa vecka. Den enda som handlade om litteratur den här februariveckan var Kristoffer Ahlströms osedvanligt tramsiga lista över hur man skriver en bästsäljare, en text som verkade ha rymt från en helt annan tidning (typ ”Så här ska du skriva”). Råden var också osedvanligt dumma: ”sätt titeln i bestämd form”, och så vidare.

Debattartiklar: 9 stycken. De flesta publicerades i början av veckan. De handlar nästan bara om politik. Många handlar om Malmö. Leif Zern skrev en sedvanligt sur debattartikel om att teatern var mer cerebral förr, en text som fått oväntat lite respons, på annat håll. Det verkar som att den tänkande teatern befinner sig utanför Zerns radar.

Intervjuer: 7 stycken. En komiker, en teaterchef, en fotograf, en konstnär, en Lagercrantz, en filmskådespelare, en vissångerska. Inget var intressant. Klart jag gillar John Oliver, men intervjun med honom gav mig ingenting alls. Marina Abramovic har varit på tapeten hela veckan. Generellt känns det också som att jag kan avvara sju intervjuer för en enda längre essä som handlar om kultur. Jag har inget jämförelsematerial, men nog känns det som att det är fler intervjuer nu i DN än när jag började prenumerera på den, på 90-talet.   

Krönika: 8 stycken. En om dagen, plus en språkkrönika. Saknar Malin Ullgren och Matilda Gustavsson som krönikörer. Det blir också pinsamt tydligt att Linus Larsson vill vara lika slängigt rolig som Fredrik Strage, när hans text publiceras en dag efter förebilden. Johan Hilton är den enda som skriver bra den här veckan – om varför Trumps omklädningsrumssnack är så hotfullt. Johan Croneman är som vanligt helt off the rails, både till omdöme och språk. Maria Schottenius skriver som vanligt om något tryggt, den här veckan om svensk konsensuskultur. Kanske skriver hon nästa vecka om vanan att fika.  

Recensioner: 42 stycken. Oerhört imponerande antal. Om man tycker recensioner är roliga. 

 

Skivor: 9 stycken. Dock är det väl högst en och en halv som är relativt långa, medan majoriteten är i notisform. Noterbart att sju av dessa skivor fick 4 i betyg. Ändå inga spännande skivor – att ägna den längsta texten åt den tråkige Jens Lekman är också en märklig prioritering, men det var som sagt en svag vecka.

Bok: ”7 stycken”. Dock smygs ett par av recensionerna in i andra texter, som en om Abramovic, i en recension av hennes utställning. De nya skönlitterära böcker av svenska författare som recenserats är Felicia Stenroth, Marie Silkeberg och Oline Stig. Alla får svala, för att inte säga negativa recensioner. Resten är en spin off på Harry Potter, en bok om klassisk musik, två engelska böcker (samlingsrecension) skrivna av författare från Zimbabwe och Kamerun. Samt nio korta recensioner av uråldriga böcker av Per Anders Fogelström. Vet inte hur jag ska räkna här. Sjutton stycken?   

Popkonsert: 6 stycken. En bra vecka för popmusiken. Tydligen.

Konst: 4

Teater: 3

Klassisk konsert: 3

Dans: 2

Film: 2

Jazz: 2

Musikal: 1

Komiker: 1

Opera: 1

Varieté: 1 

Någon som vet hur man säger upp sin prenumeration?