Hägring, Oline Stig, Bonniers

Idéromanen är ett vedertaget begrepp, men mer sällan hör vi talas om idénovellen. Nu är inte litteraturens främsta syfte (längre?) att sätta problem under debatt, men Oline Stig har sedan sin debut 1999 varit en driven debattör i fiktionens förklädnad. Så också i sin nya samling noveller, Hägring, där hon fortsätter porträttera människor som överskrider gränsen till nervsammanbrott. Aktuella etiska frågor, bland annat om integritet och vilka gränser vi ska akta oss för att överskrida, diskuteras med en omisskännelig ironisk blick som den här författaren har gjort till sin egen.

Det går utmärkt att läsa de här novellerna som deckargåtor, där karaktärerna bär på hemligheter – både egna och andras. På subtila sätt utforskas sanningen som en fråga om perspektiv. Oline Stig är suverän på att skissa fram förutsättningarna för ett människoöde – novellerna håller sig nästan uteslutande till ett relativt stramt format på cirka tjugo sidor – och utifrån denna skiss visa vilka hisnande djup som finns inom dem. Och inom oss som läser, när vi görs delaktiga, i denna inbjudande skrivmetod. Den här sköra världen som de besitter, den är ju också min, tänker jag. Med viss panik, för det här ska läsas utan säkerhetslinor för att uppskattas till fullo.

(Också publicerad i Vi 2/17)