Augustus, John Williams, översättning Ola Nilsson, Natur & Kultur

Amerikanske John Williams roman om den romerske kejsaren Augustus är en svindlande upplevelse. Vi får veta massor om antiken – men minst lika mycket om oss själva. 

På senare år har John Williams återuppstått som författare, rätt långt efter sin död 1994. Hans Stoner och Butcher’s Crossing, på svenska 2013 respektive 2015, hör till det bästa jag läst på senare år. Så det är med högt ställda förväntningar jag nu tar mig an Augustus, som skulle bli hans sista roman när den utkom 1972.

Det är en roman om den romerske kejsaren, kanske mest känd för att han aktualiseras varje år när julevangeliet läses. Om du förväntar dig en regelrätt biografisk roman får du tänka om, för Williams väljer en excentrisk metod för att berätta om Augustus liv, eller Gaius Octavius (Octavianus) som han heter en stor del av tiden.

Det inleds med mordet på Julius Caesar, som efterträddes av Augustus. Kronologin är dock uppbruten, och det skapar en dynamik i själva berättandet, när vi rör oss kors och tvärs genom tiden. Men det mest originella är att Williams skapar fiktiva dokument, brev och dagböcker som kommenterar och refererar till Augustus, och väntar till bokens sista sidor innan han låter kejsaren själv komma till tals, i ett långt brev till Nikolaus av Damaskus.

Det är idel kända namn som tar till orda i de av Williams påhittade texterna. Och det märkliga med romanen är att den lyckas gestalta två skeenden parallellt, utan att det blir några sömmar som skaver.

Dels kommer förstås den antika perioden till liv, med inblickar i romarriket både utifrån vardagsliv och högreståndsliv. Och dels samtiden, då Augustus framträder som en helt nutida individ, med tankar och känslor som utan problem kan appliceras på oss som råkar leva på 2000-talet.

Starkast syns det i relationen mellan Augustus och dottern Julia, som här blir en intelligent och självständig kvinna, med några avgörande brister i sin personlighet. Men överlag finns det i romanen ett flertal olika skildringar av relationer mellan föräldrar och barn som går på djupet och berör.

Hela poängen med Williams roman, och det som gör den till ett obestridligt mästerverk och en av de faktiskt bästa amerikanska romaner jag har läst, är att han visar vad det är att vara människa. Det låter enkelt, men det är ytterst få författare som har den förmågan, att bli dessa förmedlare.

Genom att skapa intensiv närvaro tar Williams med oss till de andras erfarenheter, och visar hur vi människor hör ihop, alldeles oavsett långa tidsglapp. Att läsa ”Augustus” gör att du får syn på saker om dig själv – några positiva saker, några negativa saker (vi är ju människor). Det jag imponeras mest av är hur stilistiskt anspråkslöst det är gjort.

Synbarligen utan finess, och ändå med en så avancerad berättarteknik. De fiktiva dokumenten bygger givetvis på ambitiös forskning. Och det är klart att när han skriver i exempelvis Ovidius namn tvingas han vässa sin penna till det yttersta. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 9/2 2017)