Den nya Justine, eller Dygdens olyckor, Markis de Sade, översättning Hans Johansson, Vertigo

En sak Vertigos nya förläggare Alexandra Nedstam tar med sig från sin föregångare Carl-Michael Edenborg är att själv fotografera omslaget. Till sin senaste utgåva, Markis de Sades Den nya Justine, eller Dygdens olyckor, figurerar fyra modeller. Om boken finns det så mycket att säga att jag inte vet var jag ska börja.

När min fru jobbade i en kiosk i Umeå på 80-talet fanns där videouthyrning, bland annat av porrfilmer. Dessa fick personalen rutinmässigt spola tillbaka när de återlämnades, och alla hade slutat titta ungefär en tredjedel in i filmen, av en orsak som nog är lätt att räkna ut. Något liknande torde gälla för denna bok på drygt 960 sidor, att det svarta bandet som utgör bokmärke nog för de flesta läsare blir kvar på sidan 109 kanske.

Om det här är erotik eller pornografi får andra dryfta: jag nöjer mig med att konstatera att det är grafiskt så det förslår. Ursprungligen skrev markisen romanen om Justine i två olika versioner 1787 och 1788. När en av hans antagonister i slutet av århundradet skrev en Anti-Justine responderade han med denna på alla plan mastiga roman. Förlaget anger 1797 som originalets årtal, men den lär ha utgetts under flera år, ända fram till 1801, tillsammans med romanen om systern Juliette.

Historien tar sin början med att de föräldralösa systrarna JJ lämnar ett kloster i Paris och går skilda vägar. Justine är 14, snygg och naiv, med en dygd som hon försöker bevara. Det går rätt bra – fram till sidan 108, då hon våldtas, för att på nästa sida sodomiseras. Just sodomin är väl Sades stora grej, som han låter libertin efter libertin förespråka med en argumentation som starkt influerat Morfar i Teratologens böcker om Kågedalen. Det vill säga, det kvinnliga könets uselhet kan bara kompenseras av röven, ovidkommande om det är manligt eller kvinnligt.

Till boken hör originalets illustrationer. De fyller säkert sin funktion för den som har svårt att visualisera beskrivningarna. Dessa – de verbala beskrivningarna – lämnar dock inte mycket åt fantasin att önska. Koreografin är viktig, och en av de tankar som väcks under läsningen: varför har inte Justine satts upp som balett?   

Det dröjer inte länge förrän en viss mättnad och avtrubbning infinner sig. Incest, tortyr, mord, tidelag, pedofili, koprofili, nekrofili … Illustrationernas syfte var nog också att ge en inblick för den som saknade en sådan i vad orgier innebär, men en modern läsare behöver bara göra sig bekant med en handfull deckare för att skola sig i alla (o)tänkbara sexuella avvikelser. Många skinkor ska sminkas – Fifty Shades of Red does not begin to cover it.    

Att placera Justine i den här rollen av passiv åskådare till allsköns könsliga aktivitet får henne att inta en läsarposition. För vi läsare görs också till passiva åskådare, utomstående betraktare. Det är också vår dygd som Sade attackerar med sina tirader av sexuell aktivitet. Om Erica Jong uppfann det knapplösa knullet uppfann markisen det kopiösa kopulerandet. Kvantiteten är allt. Risken är förstås att en läsare blir mer utmattad än chockerad.

Det finns ett karnevaliskt uppsåt hos markisen, något som får hans bok att likna Rabelais böcker om jätten Gargantua. En möjlig läsart är att behandla den som en pikaresk, med Justine som en queerad hjälte, mannen som blivit kvinna. Här saknas dock uppsluppenheten, utan förloppet ges en allt mer krampaktig ton, genom de olika karaktärernas försök att stilla sina lastbara lustar. I stället för hjältar görs de till skurkar. Det är gränsöverskridandet som är hela syftet med sexualiteten: ”den största vällusten består i utplånandet av alla spärrar”. Det krävs onekligen en viss stilistisk talang att i en och samma mening få med orden ”skandalösa”, ”utsvävande” och ”skamlösa”, men i längden blir det förstås nästan oförklarligt monotont. Libertinens frihetsargument kan för den som vill det sägas peka fram mot Nietzsches teori om övermänniskans relation till det som finns bortom gott och ont, men man kan lika gärna se det som en förstudie till psykopatens samvetslöshet.

En annan tänkbar läsning är att se den här romanen som en förstudie till den något mildare Nymphomaniac. Kvinnans namn i von Triers film, Joe, är kanske en förenkling av Justine, och dessutom delar antagonisten där, Jèrôme, namn med en av de viktigare av Justines otaliga antagonister eller plågoandar. Några av scenerna i filmen känns lite löst baserade på Sades roman.     

I en samtida kontext finns uppenbara paralleller till den omåttligt populära gotiska romanen, som nog hade studerats flitigt av Sade. Där var de dunka begärens mål sällan lika upplysta som här – den öppna ridåns estetik var helt enkelt inget för de gotiska romanförfattarna. För all del vore det allt för lätt att avfärda markisen som en platt författare, men han är ofta steget före sin läsare, som när han med en metod som skulle kunna kallas postmodern låter en abbé läsa Filosofin i sängkammaren. Knepet känns igen från Cervantes Don Quijote, men skulle inte etableras förrän med de postmoderna romanerna från 1970- och 80-talet.     

Det aggressiva hatet mot dygden läggs parallellt med ett klerikalt hat. Hatet mot äktenskapet, hatet mot Bibeln … I en lång rant läggs texten ut mot alla de punkter där Bibeln är inkonsekvent eller felaktig eller bara absurd – det blir en lång monolog, som i sina bästa stunder låter som pigg stand up-comedy, men i sina värre stunder blir tröttsamt tjatig, eller något som påminner om en rättshaverist. Hela boken kan för övrigt ses som ett haveri – men ändå, på ett perverst sätt, som ett fullt läsbart haveri (jag är inte ense med Göran Hägg, som i tidskriften Moderna Tider i början av 2000-talet utpekade markisen som en av de tre tråkigaste författarna i litteraturhistorien).

Nog finns det också en klarsyn hos markisen. Att han avlivar myten om mödomshinnan får ses som en radikal slutsats av en 1700-talssnubbe, liksom övertygelsen om naturens likgiltighet inför mänsklig aktivitet. Klarsynen görs åskådlig också i iakttagelser kring hur svårt det är för den fattige att bevara sin integritet, och i maktanalysen är Sade tillräckligt skarp och förutseende för att kunna yttra fortfarande giltiga utsägelser om den mänskliga naturen. Eller om rikedomens konsekvenser: ”Det är svårt att skydda sig mot stöld när man har mer än tre gånger så mycket som behövs för att leva”.

Han har åtskilligt att säga om maktens privilegier, om människans grymhet och egoism. Just egoismen blir libertinens försvarstal, som ekar allt ihåligare genom romanens mångfaldigade övergrepp. Den egna behovstillfredsställelsen är överordnad allt. Det är en livsinställning som är lika otäck som den är ohållbar.    

Mitt svarta bokmärke följer med i den långa långa läsningen. Är det ens nödvändigt att läsa denna monotona textmassa från början till slut. Jo, för nog skulle litteraturen bli fattigare utan Markis de Sade, även om det finns alster i den erotiska/pornografiska litterära kanon som är stilistiskt överlägsna. I en så här lång roman är det också något av en bedrift av Sade att skapa en protagonist som förblir gäckande och svår att komma in på livet. Vem är hon ens, Justine?