Kritiker No 41-42

Vore jag benägen till ordvitsande skulle jag kalla det nya numret av tidskriften Kritiker (No 41-42) för inte en vitbok, men en svartbok. Nu gör jag inte det, för ämnet är för allvarligt för sådant. Dock är det en svart bok – med vita prickar som förs samman av linjer, som stjärnbilder eller möjligen de där teckningarna när man var barn och skulle följa prickar efter nummer. Eller bara något som visar att vi hör ihop, och hör ihop gör texterna, i detta nummer som är initierat av Khashayar Naderehvandi, som en del i hans pågående doktorandprojekt vid Göteborgs universitet. Han delar redaktörskapet med Iman Mohammed. 

Huvudnumret är en lång essä av Ken Chen, en text som på ett sätt är ute i samma ärende som Chinua Achebe var när han på slutet av 70-talet skrev sin nedgörande kritik av Joseph Conrads Mörkrets hjärta. Achebe hade lika mycket fel som han hade rätt, och något liknande kan sägas om Chen. Jo, båda skriver i affekt, och det finns mycket i kritiken som är på kornet, och det är dumt att vara lika naiv som Olof Lagercrantz var när han tog Conrad i försvar i sin bok Färd med Mörkrets hjärta – samtidigt gör sig både Achebe och Chen sig skyldiga till förenklingar. I sin iver att svartmåla främst kritikern Marjorie Perloff blir ju Chen lite ohederlig i sin framställning.

Skillnaden är att medan Achebe angrep ett verk som han tyckte hade en orättfärdig position i västerländsk kanon riktar Chen in sig på strukturerna som sanktionerar övergrepp. Det gemensamma finns i argumentet att vita ofelbart parodierar när de närmar sig svart mark. Chen kritiserar T.S. Eliot för att ägna sig åt appropriering i The Waste Land, och även den som tycker det är överdrivet borde kunna sansa sig och finna att ämnet är värt att beakta. Det är en fråga om perspektiv, om privilegier.

Chen angriper konceptuell poesi för att uppmuntra oetiska beslut, genom att enbart behandla sitt material som objekt. Hennes exempel är Kenneth Goldsmith och Vanessa Place. Goldsmith  läste upp obduktionsprotokollet från den av polisen mördade 18-årige Michael Brown i augusti 2014, och Place har ett twitterkonto som ordagrant citerar rasism från Margaret Mitchells Borta med vinden. Därmed upprepas strukturell rasism med rötter i historiskt slaveri, där vita poeter inte kan använda material från svarta röster utan att objektifiera och göra våld på dem. Han hittar paralleller i gamla dokument, visar att rättvisa och orättvisa inte är några enkla saker.

Nä, och ämnet för det här numret av Kritiker, identitet, är förstås helt oöverskådligt. Just därför behövs många olika röster, och det är ju så att alla bär på sin egen historia, sina egna ärr från tidigare konfrontationer. Vi har egna erfarenheter av att leva det vaksamma livet, men sällan blev det så uppenbart att det ändå finns skillnader som när Jonas Hassen Khemiri skrev sin plädering till dåvarande justitieminister Beatrice Ask att de borde byta hudfärg för en dag.   

Det här är också en storartad antologi poesi, och blir det genom att ge utrymme åt röster som inte annars hörs. Nu finns det gott om människor som gärna hävdar motsatsen, att systemkollapserna har fört Sverige till en position där bara blattar syns och hörs. Här finns en mångspråkighet – engelska, spanska, danska, norska, svenska – som tydligt visar att litteratur verkligen saknar gränser. Ett flertal av bidragen kommer ut i bokform nästa år, på förlag som Modernista, Rámus, Kolon (Norge), Gyldendal (Danmark) – ja, en bok rentav på Bonniers, noterar jag med viss förvåning.

Det är alltid förminskande att tala om någon författare som representant för något, oavsett om det är en nationalitet/språk, ett kön, en etnicitet, eller en tidsepok eller genre. Allt detta ska raseras av det skrivna. Jag är så förbannat trött på kritikerklichéer av slaget ”W är en av de bästa samtida … X är den mest briljanta kvinnliga … Y är den viktigaste ungerska … Z är den mest spännande s/f- …” Det som räknas är att författare inte befinner sig vid sidan av någonting: de är inte kvoterade, utan ska läsas i egen rätt. Ämnet är också större än att bli en fråga om representation, om vems rätt det är att skildra erfarenheter. Det enda viktiga är hur det görs.   

Veronica Chang skriver en poesi full av de djärva anspråk jag ibland kan sakna. Shadi Angelina Bazeghi skriver kärleksdikt skuggad av oro. Maja Lee Langvad gör exakt det jag saknade i Karolina Ramqvists hyllade essä Det är natten – det vill säga, skriver om sig själv, om sitt eget skrivande, men utan att göra sig själv till centrum, utan låta jaget bli en skådeplats för en diskussion av ett ämne. Jag skäms en aning för att jag i min läsning av Maja Lee Langvads bok Hon är arg fokuserade så hårt på att förmedla att det var en öponöppnande bok, och att jag i tidningen Vi läser lyfte fram den som årets ”viktigaste” bok. Klart som fan att hon inte skrev den för att upplysa mig om hur det är att vara adopterad – det viktigare i boken är den strukturella rasism som hon möter, den ekonomiska orättvisan i adoptionen. Hennes essä visar hur viktig boken var för henne, och med det menar hon bara att den var viktig att skriva. Hur sorgligt det är att man så sällan möter böcker av det slaget – böcker som man upplever är skrivna utifrån ett sådant tvång.

Genom att hänvisa till Mara Lees avhandling När andra skriver upprepar Lee Langvad delvis Changs argument från inledningen. När du skriver om andras dåliga erfarenheter blir deras upplevelse inskränkt – de reduceras till att bli inget annat än sin smärta. Så uppfattar jag Changs kritik av Goldsmiths uppläsning av obduktionsprotokollet.

Burcu Sahin formulerar en hyperviktig fråga: ”Varför kan svenska kritiker inte läsa våra böcker?” Det trista är att det inte ens är en retorisk fråga, och jag vet inte heller om jag har ett svar – bara att vi, kritikerna, kan försöka bli bättre, att jag försöker, att jag bara kan göra mitt bästa, men att det kanske inte räcker, att det kanske inte ens går att vara ”svensk kritiker” och förstå.

Att säga att det här är ett viktigt nummer av Kritiker är förstås en truism. 2016 var ett uselt politiskt år, och vi kan snacka hur mycket vi vill om att inte alla SD-sympatisörer eller alla Trump-röstare är rasister – de är djävligt medvetna om vad de supportar. Jag läser det här numret som en markering – en motståndshandling. Det är mindre teoribundet än tidigare utgåvor av Kritiker, utan innehållet liknar mer en desperat åtgärd.