En borgerlig entropi, Andrés Stoopendaal, Norstedts

Andrés Stoopendaals nya dikter utmanar poesigenren både formmässigt och språkligt. Det är vackra och tänkvärda ord som fångar dekadensen.

Begreppet entropi hämtade Freud från fysiken för att beskriva hur psyket är rörligt och svårt att fixera. Han talade om driftslivets klibbighet. Senare skulle den italienske filmregissören och poeten Pier Paolo Pasolini beskriva bourgeoisien som just en entropi.

Nu kallar Andrés Stoopendaal sin nya diktbok för En borgerlig entropi, och refererar i förbifarten till Pasolini. För inte så länge sedan utgick danske poeten Martin Glaz Serup från Pasolini i sin svit Romerska nätter.

Här lyder de tre avsnitten sålunda: ”Preludier”, ”Tableaux vivants”, ”Nocturner”. Om du vet vad de betyder är du att gratulera: du har en klassisk borgerlig bildning, du tillhör de privilegierade.

Diktjaget, som identifierar sig som privilegierad, söker gränslösa erfarenheter, och längtar efter att transformeras till ängel. Han träffar personer av olika kön, har sex: ”Andra händelser är kanske detestabla och man försöker förtränga dem, både individuellt och kollektivt, som när begärets ovillkorliga lampa tänds och riktas våldsamt – kanske alldeles för våldsamt – mot hans godisrosa mun; mot små, djuriskt glänsande flicktänder.”  

Det här sättet att skriva kan erinra om gurlesken, som fått flera kvinnliga författare att utforska och ifrågasätta normalisering och könsstereotyper. Stoopendaal är man, men använder en queer blick på människan. Han skriver något så ovanligt som svensk dekadenslitteratur, och är kanske den förste som gör det så konsekvent sedan Per Hagmans 90-talsböcker.

Ett mytiskt innehåll genomkorsas av närgången realism. Annars är risken påtaglig för den som ägnar sig åt myter att det blir formalistiskt och schematiskt. Stoopendaal undviker det genom sitt vrenskade språk, där det är som om skönheten nästlar sig in i det till klichéer stelnade språket. Oväntat nog blir det levande dikt.  

Det nya samhällets girighet kommenteras sakligt, i dikter som rör sig från det lyriska till det berättande, inte minst i några dråpliga uppväxtskildringar, en redogörelse för några filmprojekt från tonåren.  

Stoopendaal har tidigare gett ut en kort roman och en diktbok, och framstår allt mer som säreget begåvad, när han förfrämligar det bekanta.    

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 20/10 2016)