A Girl is a Half-formed Thing, Eimear McBride, Faber & Faber

Irländska Eimear McBride debuterade med romanen A Girl is a Half-formed Thing 2013, en roman hon lär ha skrivit tio år tidigare. Är den kunskapen nödvändig när jag läser romanen? Kanske. Jag plockar upp den med tanken att det kan vara en lämplig bok för skoleleverna, att den kan vara i YA-traditionen. Bedrar jag mig? Kanske.

Det är en roman som fått mycket uppmärksamhet för sitt språk. Som är ogrammatiskt. Korthugget. Med ytterst snål kommatering. Sådant kan bli ansträngt, en typ av språkexperiment som ställer sig i vägen för det som ska berättas. Men när det fungerar kan jag som läsare bara kapitulera, åtminstone efter att ha tagit sig igenom ett mer än lovligt jobbigt första kapitel (stilen stabiliserar sig gradvis, någorlunda, men tack och lov inte för mycket).

Så, vad är det då för slags roman detta? McBride skapar en karaktär, en ung tjej med en två-tre år äldre broder. De lever i symbios, men inte av något konventionellt slag. När de är småbarn får han en hjärntumör, som eventuellt påverkar hans intelligens senare i livet – åtminstone får han inlärningsproblem i skolan. Vi följer den unga tjejens uppväxt, med pappan som sjappar och mamman som gör sina tafatta försök att själv uppfostra barnen, påhejad av släktingar med näsorna i blöt för att inget av den katolska läran ska undslippa barnen. Lite barnaga, lite Yeats, och så lite alkoholism på det, och du har den traditionella irländska uppväxtskildringen.

Fast, det här är inte den flåshurtiga humorn som var så vanligt förekommande i den lite putslustiga irländska vågen från 90-talet. Någon Roddy Doyle Ha Ha Ha är Eimear McBride inte. I stället intresserar hon sig för att fånga uppväxten språkligt, och det gör hon ypperligt. Exakt så här låter desperationen, vill jag mena. McBride bor i språket – hon går rätt in i känslorna, visar vad som händer genom att låta känslor och ord samverka. Historien blir både allvarligare och grymmare i takt med att flickan når vuxen ålder, med dyrköptare erfarenheter.

Det är ändå sällsynt med fiktion som låter oss komma så här nära personerna. Med hjälp av röster, mångstämmiga röster, och suverän nonchalans mot citattecken och annan vägledning, blir vi förtrogna med karaktärerna. Det kan påminna om William Faulkner, när han så att säga lämnar epiken och blir överröstad av sina karaktärer. Hur deras röster tränger undan författarrösten, som blir en sekundär informationskälla.

Herregud, jämförde jag just McBride med Faulkner? Tja, varför inte. Det är uppfriskande skrivet. Friskt vågat, höll jag på att säga. Och med exakthet blir vi på det klara med vad vi har framför oss. Deras röster skildras utan någon hierarki, och vi måste avlyssna med skärpt hörsel: nu pratar flickan mamman brodern släktingen skolkamraten läraren. Det är mer hörspel än skriven text. McBride har studerat till skådespelare.  

Språket är en lockande leksak för en författare. Men viktigare är alltså den här huvudpersonen, som blir en så levandegjord gestalt. Som barn: mörkrädd, livrädd för banshees, och ständigt ängslig inför omvärldens nyckfulla beteenden och bestraffningar. Som trettonåring sexuellt aktiv, på gränsen till det olämpliga, när hon ligger med eller våldtas av en morbror. Hon bryr sig inte: ligger med inte bara första bästa, och också de näst bästa, utan att välja eller vraka, helt mekaniskt men inte helt känslolöst. Varför? I förtvivlan kanske. Hennes, som det heter, sexuella uppvaknande är plötsligt, och kan illustrera hur McBride skriver:

”Later it ran up me. Legs stomach knees chest up head. Like smoke in my lungs to be coughed out. I’d throw up excitement. What is it? Like a nosebleed. Like a freezing pain. I felt me not me. Turning to the sun. Feel the roast of it. Like sunburn. Like a hot sunstroke. Like globs dropping in. Through my hair. Spat skin with it. Blank my eyes the dazzle. Huge shatter. Me who is just new. Fallen out of the sky. What. Is lust it? That’s it. The first splinter. I. Give in scared. If I would. Stop. Him. Oh God. Is a mortal mortal sin.”

Varför blir hon, som det heter, promiskuös? För glädjen i att söka upp besväret, eller som hon säger strax efteråt: ”I am something else. I am. Going to the bad. To the somewhere new.” Flykten från tristessen. Oj, det råkar ta dig till det dåliga, du gör skandal? Tuffa nyheter, men inget att göra något åt … Kanske gör hon det också i en aldrig uttalad revolt mot förmaningarna hon fått höra sedan barnsbenen: att hon motsätter sig renhetsidealet. Kanske någon av dem. Ska. Älska. Hon är oälskad, och det gör ont att vara oälskad. McBride visar vad en människa som har ont är beredd att göra för att det ska sluta göra ont, och det är en läsning som gör ont i läsaren: ”Hurt me. Until I am outside pain.”

Som synes: grejen är att språket haltar, stannar. Faller ned och faller isär. McBride låter språket bryta ihop och bygga upp. Vad bygger hon? En identitet. Ett nytt sätt att se på världen. Hennes värld och min värld. Det är starkt gjort. För risken är ju att det blir ett maner, att författaren reduceras till ännu en av dem som läser Joyces Ulysses och får ett ”befriat förhållningssätt till skrivandet”. Ett intryck av att hon stilar. Men hellre än att dra fram den slitne Joyce ur kritikerärmen finns ju stilistiska paralleller i böcker av Ali Smith, för att inte tala om hur Peter Carey gav ett säreget idiom till sin roman True History of the Kelly Gang. En svensk lärare kanske tänker på hur det var att läsa – jag menar, konfronteras inför – Jonas Hassen Khemiris debutroman Ett öga rött. Men det måste sägas att McBride har skrivit en bättre debut.   

Här skapas en ny slags prosarytm. Jag imponeras av hur välkomponerad den är, hur den aldrig faller ur ramen och spricker. Nä, inte ens mot slutet, när språket rycks itu allt mer, i takt med att den unga kvinnans sexuella erfarenheter blir allt mer destruktiva. Inte enbart av egen förskyllan: den där morbrorn är ju ruskig. Här blir det som att det verkligen är Joyce som skriver en version av Breaking the Waves.

Till en av de fina egenskaperna är hur personlighetsutvecklingen sker med hjälp av ordet ”I”, ”jag”, som blir allt mer frekvent i takt med att flickan blir kvinna, att hon först då får ett jag. Hon upplever saker distanserat, men aldrig avmätt. Hon är närvarande i känslan, och det är hon i den starka känslan. I smärtan. Namnlös, liksom alla andra karaktärer, och lika anonym är tidsandan, bara att det upplevs som en vag dåtid, kanske 80- eller tidigt 90-tal.

Ja, det är en märkligt roman, med ett omslag i ett typsnitt som möjligen för tankarna till 70-talsböcker av Edna O’Brien. Hur medvetet är sådant? De språkliga experimenten blir inte lika uppseendeväckande efter ett tag, utan ersätts av en självständigt utmejslad röst, tillhörande denna småtruliga och burdusa unga kvinna, som går från blasfemiskt barn till skandalös kvinna. De ord som dominerar är ”sin” och ”fuck”, och det är då själva fan, tänker jag, när jag i min iver vill översätta den här boken till svenska, att vi inte har några ord för dessa färgstarka engelska glosor: ”fuck” och ”sin”. 
 

Och titeln? Nog är det väl den bibliska skapelseberättelsen om Adams skapelse och ur denna prototyps revben Gud sedan skapade sin halvskapelse. Därför antar jag att huvudpersonen heter Eva.