Provins om norrländsk poesi med mera

Nä, det är kanske inte troligt att jag skulle läsa tidskriften Provins om det inte vore för att jag är uppvuxen i Norrland och väl egentligen identifierar mig mer med det norrländska än det svenska, och nä, det betyder inte att jag vill att vi ska lämna EU.

Nu har jag läst senaste numret av Provins (Nr. 2/2016), och som vanligt hittat mycket. De flesta som skriver har någon koppling till Norrland, och kanske är det förvånande att så många författare och kulturskribenter åtminstone råkar vara födda där, om än många tar sig därifrån senare i livet. Annars är det som i Jesper Svenbros fall, att man kan åka norrut för att överväldigas av det som finns där. I numret har Helena Fagertun gjort en omläsning av Svenbros 90-talsbok Samisk Apollon, som blev en brytpunkt i författarskapet, mot en mer självbiografisk inriktning. Att två tidigare opublicerade dikter av Svenbro finns med är sensationellt.

Sensationella är också Vera Friséns målningar, som utgör ett stort inslag i numret. Frisén föddes i Umeå 1910, hade några få separatutställningar som ung konstnär, men dröjde till året innan sin död 1990 innan hon ställde ut igen. Jag håller med Fanny Carinasdotter i presentationen, att Frisén fångar i sina naturmålningar den tomhet som det norrländska ljuset sänder ut. Så där ser det ju ut! Hur många gånger har jag inte suttit i bilars baksäten och åkt omkring i kust- och inland i Västerbotten och sett exakt de här träden och exakt de här vattendragen. ”Pengfors”, ja, jag är där. Och så det ljusljusa i några målningar, skarpa men ändå disiga, som om det är gjort i all hast, rastlöst nedklottrat innan det är för sent, innan upplevelsen har passerat. Även ett dystert självporträtt fängslar.

Temat för numret är annars lyrik, och det må vara en av mina fördomar, att Norrland har färre bemärkta poeter än prosaförfattare. Ändå så mycket bortglömt, som att Folke Isaksson faktiskt föddes i Kalix. Här har Joar Tiberg tillsammans med Pernilla Berglund samplat rader från Isakssons bok Det gröna året från 1954, och det blir en helt ny dikt.

Det finns också översikter: Gunnar Balgård, nestorn i norrländskt litteraturvetande, skriver om poesin 1950-1975, och Ann Lingebrandt, oerhört insatt i samtidspoesin, om poesin från 90-talet. Ett av Balgårds exempel, Siv Cedering (också från Kalix), som flyttade till USA och skrev på engelska, representeras i numret av en dikt (översatt av Pernilla Berglund), samt ett märkligt brev till Olof Lagercrantz. Märkligt, lekfullt, excentriskt. Anna Hallberg skriver om Maria Vedin, en typisk norrländsk poet – det vill säga, jag har läst henne, kanske inte riktigt tagit henne på allvar. Dock framstår hon här som en bra poet. Frågan är i hur hög grad det beror på att Hallberg är en så suverän kritiker, som med exakt hand pekar ut vad som i så fall gör Vedin bra.

Det finns faktiskt mycket mer. Therese Eriksson, som också är en suverän kritiker, skriver om Bodil Malmsten, och har du läst något bättre skriver om Malmstens poesi kan du gärna upplysa mig, för jag kommer att tvivla tills jag ser bevis på det.